Nu är det jul igen...

Ska jag aldrig vänja mig vid advent utan snö?!
Jag tycker att det känns väldigt konstigt att julpynta när regnet smattrar på fönstret.

Förra julen tror jag inte Noel uppfattade så mycket av så det känns roligare den här julen när han är så mycket mer medveten.
Han tyckte det var ganska spännande att plocka upp julsaker ur de stora kartongerna. Men efter han hade tittat på dem ett tag så var det en och annan sak som slängdes ner i kartongen igen. Till slut fattade han att vi skulle ställa fram de juliga sakerna. Hos oss sparar vi inte på krutet utan alla tomtar åker upp på en gång.

Sen sprang han runt i huset och pekade och sa: "dä ä tote!", det vill säga: "där är tomte".

Varför stör det mig egentligen?!

Nu fylls brevlådan av annonstidningar inför julen och julklapparna. En av de tidningar som jag faktiskt öppnade var en annonsering för klockor. Min klocka börjar sjunga på sista versen så jag tänkte att det var värt en titt.
Tidningens första sidor var fyllda med klockor som kostade runt 30 000 kr. Jag tappade intresset och bläddrade till slutet där det fanns några få klockor för tusenlappen.
Nä, inget för mig där.

Tyvärr har tidningen legat framme så varje gång jag har sett den så måste jag tänka på att det finns de som har så mycket pengar att de tycker att 30 000 för en klocka är ett bra pris och dessutom våga använda den... Eller en handväska för 100 000 för den delen som Kronprinsessan tydligen varit ute och handlat.
Hur rik måste man vara för att tycka en klocka eller handväska kan vara värd så mycket pengar? Väldigt rik förmodligen. Kommer aldrig hända mig så varför ödslar jag tid att ens tänka på det?!
Nu är tidningen slängd där den ska vara, i pappersåtervinningen!

Första föräldramötet

Igår var jag på mitt allra första föräldramöte på förskolan. Det är sånt som gör att Noel känns så stor helt plötsligt. Det går upp för mig att han har liksom ett eget liv, utan mig på dagarna.
Jag är inte så förtjust i chefen på vår avdelning och jag fick inte en bättre bild av henne igår. Hon ska vara glad att hon har så bra kollegor som slätar över hennes plumpa kommentarer.
Det var i alla fall roligt att höra lite om hur de jobbar pedagogiskt och väver in saker i leken.

Vi började med en presentationsrunda och det visade sig att 8 av 10 föräldrar som var där var egna företagare. Vi som inte trodde att småbarnsföräldrar var lämpliga som egna företagare. Dessutom så var även de flestas respektive egna företagare. Det ligger tydligen i tiden. Jag kanske för första gången i mitt liv är modern?!

Zlips på Ersboda

Inte nog med att jag hade turen att få billiga flygbiljetter till Umeå, jag lyckades även pricka in en danskväll på Ersboda. Det måste ha varit ödet!
Jag kände mig ganska laddad när jag gick dit. Även fast jag har varit ifrån danserna i Umeå så har jag höga förväntningar varje gång jag går dit. Jag tror alltid att: den här gången, just ikväll så kommer alla "gamla" favoriter vara ute. Det var likadant i fredags. Eftersom det var Zlips som skulle spela så kändes det hoppfullt.

Det var som sist. Få gamla favoriter, några nya gamla favoriter och så massor av nytt folk så klart. Fram till paus hade jag superkul med idel bra danser. Efter paus blev jag sittandes eftersom jag tycker att herrarna ska bjuda upp på herrarnas (ja, det är tre damernas och tre herrarnas där uppe fortfarande). När jag bodde i Umeå följde man skyltarna slaviskt men idag så ses det tydligen bara som en rekommendation och då kan man ju undra vad de fyller för funktion. Både damer som herrar förlorar på det. Jag vill rösta för att antingen har man skyltar och då följer man dem, eller så skippar man skyltarna och bjuder upp som man vill. Men vem kommer att lyssna på mig?!

Nåja, efter paus hände en lustig sak. Jag blev uppbjuden av en kille som jag dansade med. Jag har sagt förut att jag har ganska dåligt ansiktsminne så jag kände inte igen honom. Efter några steg så kändes dansen välbekant och jag funderade om jag inte kände den här killen. Vid andra låten kom jag på vem jag trodde det var men vågade inte fråga eftersom jag betett mig så "obekant" med honom.
Till slut tog han steget i alla fall och bekräftade att han var den jag trodde, en kompis lillebror som jag varken träffat eller dansat med på ungefär 10 år räknade vi ut.
Lite lustigt att jag inte kunde känna igen honom på utseendet men dansstegen satt kvar i dansminnet =).

Det var Zlips som stod för musiken. Som jag har skrivit förut så hör de inte till mina favoriter men jag får ofta dansa till dem av nån anledning som inte jag styr över. I fredags var de utan sin sångerska Melissa som just nu är domare i Dansbandskampen på SVT och istället hade de med en extra kille. Vad händer?  Jo, jag upplever en ytterst behaglig, dansvänlig musik! Nya roliga låtar och enligt mig så har Zlips aldrig varit så här roliga att dansa till sen förra sångerskan slutade. KUL!

Kvällen blev toppen och får fyra dansskor av fem.

Jag är inte i Umeå längre...

... ifall någon nu trodde det.
Jag och Noel packade ihop våra väskor och flög hem igen i söndagsförmiddag. Jag var mycket nöjd med helgen och tycker jag hann med det mesta jag skulle. Det märktes att jag inte har varit hemma på ett tag för det var några som stod i "tur" att träffa oss. Jag kan omöjligt hinna med alla på samma gång när vi bara är hemma en helg så den här gången prioriterade jag igen.
Sen finns det så klart de som alltid står på agendan när jag kommer hem. Det var jätteroligt att träffa mina brorsbarn Elin och Wilma igen. Det händer så mycket i mognaden när vi inte ses så ofta. Elin som numera är 6 år blir en liten extramamma åt Noel och vill ta hand om honom, medan Wilma som är 3 år blir mer av en lekkamrat.

Det var som sagt lite snö på backen som gjorde att dagarna kändes SÅ mycket ljusare och trevligare! Ja, tycker faktiskt att Umeå gjorde sitt bästa för att visa upp sin allra finaste sida så jag fick faktiskt mersmak. Tur att vi ska hem några dagar vid jul också!

Nu är jag i Umeå

Nu har jag äntligen landat i Umeå igen.
Eftersom jag valde åka en konstig tid för det blev mycket billigare flygresa hade Mattias svårt att skjutsa oss till Bromma så vi hade beställt en taxi.
Väl i taxin blev Noel helt plötsligt gnällig och alldeles vit i ansiktet. Jag hann bli rädd att han höll på att kvävas i två sekunder innan vällingen kom upp... i kaskader... inte så jättekul tyckte chauffören som var ganska stressad sen innan...
Jag försökte torka upp så gott det gick och tror jag lyckades ganska bra förutom Noels jacka. På Bromma fick jag öppna väskan och försöka hitta nya kläder åt honom. Det är inte jättelätt att hålla ordning på en 1,5 åring, vagn, väska och skötväska så det blev en riktig befrielse när jag hade checkat in bagaget och vagnen.

Noel piggnade som tur var till och tyckte allt var fantastiskt spännande. Jag tycker själva flygturen gick så otroligt snabbt den här gången. Vi hann bara lyfta, äta lite och pyssla i en bok Noel fick så var det dags att landa.
Det är lite vitt på marken här och det gör det ju SÅ mycket ljusare. Känns som det var länge sen jag såg dagsljuset nu så det var välbehövligt.
Vi har tagit en liten promenad och Noel somnade så gott och ligger och sover ute i vagnen. Känns så hälsosamt när han sover ute här uppe, friskt på något vis.

Snart blir vi upphämtade för umgänge med kompisar. Ska bli så KUL!

Mys med Anna och Harry

Jag har några vänner som jag nästan aldrig pratar med men ändå så vet jag att de finns där om jag skulle behöva dem, alltid!
En sån vän är Anna. Henne har jag känt sen femman då hom kom inflyttande till vår skola. Vi fann varann ganska omgående och har sen dess delat en hel del äventyr tillsammans och många, många skratt.
Hon var den av mina vänner som flyttade ifrån mig först när hon skulle plugga till läkare i Stockholm. När jag äntligen flyttade ner hit så flyttade hon förstås uppåt och hamnade i Övik. Det här betyder att vi nästan aldrig ses heller men när vi väl gör det så tar vi bara upp tråden där vi lämnade den sist, och det kan vara halvår-år mellan gångerna.
Nu var hon på besök här i Stockhom med sitt tredje barn, Harry. En söt liten guldklimp på två månader =).
Jag skickade iväg Mattias att träffa sina kompisar så jag och Anna skulle få vara själva och prata om allt mellan himmel och jord som vi brukar göra. Vi åt en mysig middag framför brasan med våra söner. När Noel hade gått och lagt sig tvingade jag Anna att se Dansbandskampen samtidigt som jag öste ur mig all bakgrundsinformationen jag hade om juryn, banden, Markoolio, Peter Settman och så förstås dans i allmänhet. Och så pratade vi, och pratade, och pratade och pratade...

Idag efter jag hade lämnat henne vid Tunnelbanan så kände jag mig påfylld av energi. Tack för den här gången och hoppas vi ses snart igen!

Nya tider!

I måndags började en ny jobbera för mig. Jag har tillsammans med tre kollegor startat ett eget företag. Vägen hit har varit knagglig och intensiv.
Sen beslutet kom för cirka 2 år sen att tolkcentralen skulle göra sig av med alla tolkar så har turerna varit fram och tillbaka. Det var i samband att jag blev gravid så starta företag var det sista jag tänkte på vid den tiden. Jag och mina kollegor var heller aldrig riktigt i fas. När någon blev laddad för att starta företag så var inte nån annan det och när den blev laddad så var inte den första laddad längre. Mitt i det här började andra företag kontakta oss för eventuell anställning men det var ingenstans vi kände oss helt hemma.
Till slut bestämde jag mig för att starta ett eget bolag och inte blanda ihop pengar och vänskap. Landstinget erbjöd en starta-eget-utbildning på 5 kvällar i veckan förra hösten som jag hoppade på.
Efter kursen blev vi erbjudna konsulthjälp och det var när jag satt ner på första träffen med honom som allt ändrade sig. Han tyckte absolut av vi skulle träffas en gång till för att fundera igenom saken. Vi hade träffen och han kunde reda ut en del farhågor åt oss så efter några dagars funderande så bestämde vi oss för att; japp, vi gör det!
Sen följde en intesiv period när vi skulle skriva affärsplan och förbereda oss för inför kommande upphandling med landstinget. Den stackars konsulten slet nog sitt hår ibland för vi hade svårt att komma in i  företagstänk utan vi ville gärna hänga kvar i det gamla arbetssättet.

Nu har året gått och i söndags var det dags att kliva över det heliga datumet 1 november 2009 som vi sett framför oss med alltifrån bävan, förhoppning, desperation och ovisshet i massor. Ja, vi har nog gått igenom de allra flesta känslorna, toppar och dalar.
Vi kämpar fortfarande med att lösa frågetecken som hänger i luften men jag kan bara konstatera att jag har lärt mig så otroligt mycket det här året som jag aldrig skulle ha vetat om vi inte hade tagit chansen och försökt med det här, bära eller brista!

Jag lyssnade på Ingvar Kamprads sommarprat för att få lite inspiration. Han sa en sak som jag tyckte var rolig:

"Jag hade en som skötte ekonomin som hette Ekström och som var förfärligt duktig och höll ordning och reda på mig. Jag är ganska känd som världens sämsta organisatör själv. Jag lärde mig att kompensera mina egna brister genom att hitta människor som kompenserade de områden där jag var speciellt dålig. Om man tänker på att vi idag är betydligt över 100 000 människor så förstår alla att det var rätt många områden som jag var dålig på..."

Ha, ha, vad säger ni kollegor? Vi har också behov av att anställa "några" va?!

Välkommen in på vår hemsida:
http://www.aktivahander.se/

Vilken avslutning!

Ibland vet man inte riktigt vad man har att vänta sig. Så var det för mig i fredags när jag begav mig till Tolkcentralen för allra sista gången (i alla fall som anställd). Vi skulle börja med att lämna in nycklar, telefoner och lite annat smått och gott. Det var fullt med folk inne och stämningen var ungefär ungefär som på en skolavslutning. Det var finklätt, avskedspresenter, tal, tårar och skratt.
Våra gamla kollegor bjöd på smörgåstårta som vi njöt av innan vi begav oss av till en ny lokal där den "riktiga" avskedsfesten för oss tolkar skulle hållas.

Festkommittén hade verkligen överträffat sig själva i mitt tycke. De hade lagt upp kvällen näst intill perfekt. Kul laguppdelning, roliga, och spännande tävlingar. Stämningen steg även om det blev en känslomässig berg- och dalbana när det gick upp för alla att "this is it" utan återvändo.

När vi var tvungna att vara ute ur lokalen så var vi några som gick vidare på Golden Hits. Eftersom kön var relativ kort hann vi aldrig komma ur det glada partyhumöret och hade det väldigt trevligt där inne. Vi dansade en hel del och vid ett-tiden räckte det för mina ben så då begav jag mig hemåt.
Jag är mycket nöjd med kvällen och känner att jag fick ett väldigt fint avslut på min anställning vid Stockholms tolkcentral!