Som nytt igen

Upptäckte idag, till min stora glädje, att jag har krympt i mina sommarkläder utan större ansträngningar! Visst, de sitter kanske inte precis som förr men...
Eftersom jag växte ur dem förra sommaren så blev de knappt använda. Nu känns de som nya igen.

Och det är mycket roligare att gå ner i vikt istället för upp!

Bakslag

Jag trodde att jag repade mig så fantastiskt bra.. tills jag ringde till förlossningen på onsdagsmorgonen för att höra om mitt tryck över bröstet och ryggen på nätterna kom av mjölkproduktionen eller möjligtvis epiduralen.
De skickade mig raka vägen till gynakuten, utan att passera gå!
Jaha, packade in familjen och åkte till Södersjukhuset igen... Sen skickade jag iväg Mattias och Noel på Sjöhistoriska museet för jag anade att det här skulle ta lite tid och inte prioriteras.
Men tänk, det blev ganska mycket fart på dem. Jag och Lillebror fick eget rum att hålla till i medan de funderade på mina diffusa krämpor.
Tryck över bröst och rygg, högt blodtryck och låg puls. Så låg puls att läkaren frågade om jag kände mig vältränad? Det kunde jag inte säga att jag kände mig med tanke på att jag fram till för fyra dagar innan varit gravid i nio månader... 
Så bestämdes det att jag skulle göra en lungröntgen för att utesluta blodpropp i lunga, tydligen en risk som ökar efter en förlossning (eller var det graviditet).
Vid röntgen sprutar de in kontrastvätska som gjorde att jag inte fick amma på 24 timmar. Jättekul just det dygnen man går omkring och känner sig som Dolly Parton...
Jag försökte försiktigt framföra min oro till läkaren om vad som händer om inte Lillebror tar ersättning?
- Ja men, det är ju bara 24 timmar! svarade hon.
BVC-tanterna skulle han vänt sig ut och in innan de hade uttalat dess ord!

Röntgen visade i alla fall ingenting konstigt och med ett sista blodprov på hjärtat skickade hem mig med orden att jag skulle komma tillbaka om det blev värre.

Som tur var tog Lillebror ersättningen utan problem.
Jag fick tillbringa ännu en natt i duschen med smärta, smärta smärta... och sitta upp och sova. Sen började den släppa framåt dagen.
MEN, vad händer då?! Jo, efter alla dagar på sjukhuset har jag förstås dragit hem någonform av magsjuka. Så igår låg jag och vred mig i magsmärtor.
Noel leker nu att bilarna åker till sjukhuset...

Idag mår jag hyfsat bra men nu vill jag bara tala om att OM det är så att det är nån som håller på testa min tacksamhet så är jag fullt medveten om att jag ska vara tacksam över mitt liv. Att jag är frisk och kry för det mesta, att jag har fått friska barn och fin man. DET RÄCKER NU! Jag har fattat vinken!!
Jag skulle uppskatta att få sova med "bara" aminingsstunderna som väcker mig, ingen mer smärta, tack!

Japp, det har hänt!

JAAAAAAAAAA! Ni som har undrat (och kanske blivit lite övervänt ;-) har rätt! Lillebror har kommit ut!

Det blev en ganska jobbig historia som började natten till fredagen och som drog ut på tiden, precis som förarbetet. Eftersom jag var ganska utarbetad av värkarbetet innan så höll jag på att ge upp och det var nära att sluta i snitt.
Men efter tre skiftbyten av barnmorskor kom han till slut ut.
Då hade jag fått all bedövning som finns och det är faktiskt en del: TENS, bad, akupunktur, kvaddlar (som jag måste kolla vad det eg är?), lustgas ("mer lustgas åt folket" konstaterade jag och en mamma på återbesöket..), epidural, smärtstillande kräm och en sväng med lustgas igen... TUR jag bor i ett i-land säger jag bara!
Jag fick otroligt bra stöd av alla barnmorskor som jobbade på med oss även om jag blev riktigt förbannad på den sista som jag tyckte var lite hårdhänt. Men jag tror det gav mig lite j***lar anamma att trycka ut honom så i efterhand är jag tacksam.
Mattias gjorde ett fantastiskt jobb och stöttade mig under hela tiden.

Trots den nära-döden-upplevelsen det var så repade jag mig snabbt och i lördags efter lunch åkte Mattias och hämtade Noel för att vi hade bestämt att han skulle komma och hämta mig och bebisen.
Det var en minst sagt exalterad och stolt storebror som kom! Så i form så att barnmorskan frågade på återbesöket om jag får nån "lugn och ro hemma med sån livlig storebror"?
Jag var tvungen och le och säga att det går jättebra och det finns nog ingen i vår bekantskapskrets som skulle benämna Noel som "livlig" så det var nog bara i stunden...

De här dagarna som har gått har vi ägnat åt återbesök för läkarundersökning, hörseltest och PKU-prover. Allt har varit fina resultat hittills.
Det är en liten kopia av Noel och vi funderar fortfarande på namn. Noels sista förslag är "Mowgli" (från Djungelboken), vilket skulle ha passat utmärkt på den lille krabaten men vi funderar nog vidare i alla fall...

Det ljusnar!

Det är inte bara ute jag märker en stor förändring i ljuset, även jag har lyckats samla ihop lite energi igen. Eller kommer ljuset av att jag orkar öppna ögonen igen  kanske?!
Jag har fått två nätter och två dagars återhämtning vilket gör stor skillnad!

Morgonen flöt på som aldrig förr. Fick till och med på Noel den lite tjockare overallen som han säger "Den är för stora!" utan större mankemang. Vi hade nämligen - 10 grader i morse men med strålande sol, härligt!
Det varit lite värre att lämna honom på dagis de här veckorna. Han har varit mer mammig överlag vilket jag kan förstå med allt som är på gång. Jag har ibland haft dåligt samvete att jag går dit med honom när jag ändå är hemma. Men samtidigt vet jag att det går över så fort jag är ut genom dörren och sen vill han inte gå hem när jag hämtar honom och jag hinner sova ikapp.
I morse skuttade han in utan minsta ledsna ögon och både jag och fröknarna blev minst sagt förvånade.

Men... nu börjar jag bli aningen "övervänt" (ett bra ord som används i norrland för att beskriva att men väntat alldeles för länge. Tydligen inte lika frekvent använt här nere har jag förstått).
Först var jag inställd att senast 24 januari skulle den lilla/lille titta ut.
När inte det blev av tänkte jag att innan januari är slut ska den väl vara ute?
Nu försöker jag istället glädja mig över att det verkar bli ett vårbarn till...

40 veckor

Sådär, nu har jag gått mina 40 graviditetsveckor och det är väl egentligen först NU det är dags att börja vänta på leverans...

Vad är det som händer?

Eller, rättare sagt, vad är det som inte händer?!

Förra veckan kände jag mig utvilad, laddad och redo för min nya uppgift som tvåbarnsmor.
Noel kom som en överraskning så min lediga vecka innan hade jag ägnat åt min to-do-list. Minns inte exakt vad det var men säkert "viktiga" saker som att städa besticklådan och sånt...
Nu hade jag helt vänt på det, jag passade på att vila och ta hand om mig själv och sparade min to-do-lista till den här veckan för att ha nåt att göra.

Den här veckan känner jag mig trött, oladdad, lätt illamående och har kort stubin...
Detta beror till största delen på att jag har några nätter bakom mig utan sömn. Det i sin tur beror på att jag har haft värkar. Det är inte smärtan som har hållit mig vaken utan det är tankar som: "Nu kommer det en värk, är den inte liiiite starkare? Är det inte mer lite regelbundet? Är det inte nån minut tätare än förra gången? Håller den inte i sig lite längre?"
Sen, precis när jag håller på att somna till igen så kommer det igen med samma tankar och så är det en ond cirkel igång.

Jag har försökt minnas om det kan ha varit på samma vis med Noel. Jag tror inte det, men OM det var så har jag kommit fram till att jag hade så mycket smärta i ryggen då så att lite värkar hit eller dit märkte jag nog aldrig av.

Tyvärr blir det så att det finns liten möjlighet att njuta av ledigheten eftersom jag är helt energilös.

Nä, osmart av kroppen att göra på det här viset, tycker i alla fall jag!

Blocket rules!

När man ska bestämma vilken vagn man ska ha till sitt barn så kan jag lova att det är en djungel. Vi bestämde oss för att köpa en alldeles ny Emmaljunga City Cross när vi väntade Noel. En investering som en mindre bil. Jag har varit väldigt nöjd med den och speciellt nöjd med de stora hjulen som funkat på alla underlag, snö som skog.

När Noel blev lite större så köpte jag en begagnad sk "paraplyvagn" som funkade toppen när vi var på resande fot, i tunnelbanan och in och ur bilen. Man upptäckte helt enkelt värdet av en liten och nätt vagn. Nackdelen med den vagnen är att det är endast en sittvagn.

Jag är fortfarande positiv till min Emmaljunga men kompletterade den med en lift (så man lätt lyfter ur en sovande bebis) som jag hittade på Blocket i höstas för en fjärdedel av priset. FYND!

Men så fick jag en fix idé att till det här barnet ville jag ha en resevagn som är:
1: Lätt och smidig
2: Fullt liggläge
3: Bebisen ska ligga vänd MOT mig, inte utåt!
4: Billig eftersom det är en extravagn.

Det här visade sig vara jättesvårt! De två första kriterierna var inte så svårt att hitta om man betalade en hel del pengar, men det tredje visade sig vara betydligt svårare.
Men, så en dag, så finns den där... Alla kriterier uppfylls och den finns bara ett stenkast härifrån. Förra söndagen svängde vi förbi och tittade på den. Den kändes kanske lite ofräsch så säljaren prutade själv ner priset ännu mer så vi tog den.
Väl hemma så tog jag loss alla delar och slängde i tvättmaskinen och skrubbade resten med lite Vanish (inköpt på Ullared ) och Violá, den blevnästan en tipp-topp-vagn!

Till samma chassi fick vi med tre delar, mer än vad vi behövde men jag är materialist så jag klagar inte.


Chassit med babyskyddet. Det är alltså det som bebisen sitter i i bilen. Det är inte lättburet att kånka runt på så att kunna sätta fast den på en vagn känns väldigt bekvämt. Speciellt så man slipper väcka bebisen i onödan, och när man kommer jaga runt en treåring samtidigt!


Liten liggkorg. Vet inte om den kommer användas. Kanske i tunnelbaneträngseln... får väl se.


Och sittdelen som kan fällas till liggläge och vara vänd MOT mig, det allra svåraste att hitta.

Det är inte Emmaljunga kvalitet, förmodligen en billigare kopia av den superdyra, trendiga vagnen bugaboo men jag tror den ska fylla sin funktion. Den kändes i alla fall som ett riktigt FYND!

Just det, när man fyndar på Blocket får man ju inte välja färg... Men kanske kul med nåt annat än svart...

Jag "lurades" bara...

I natt har jag sovit med lugn och harmoni med vetskapen att inget är på gång, alternativt total utmattning efter förra nattens vak.

Jag kände mig lite dum igår, som jag hade lurat Mattias, hundvakterna, dagispersonal och stressat upp barnvakterna i onödan.
Men fick tröstande ord av en kompis som ringde och berättade om hennes bekanta (den manliga delen av förhållande) vars fru skulle föda det tredje barnet. Då förväntas det kanske att man har koll, man har ju gjort det förr.
Hon hade i alla fall ringt hem honom tre dagar i rad från jobbet och han hade skyndat sig hem för... ingenting.
Fjärde dagen skyndade han sig inte och det slutade med förlossning bilen på väg till sjukhuset...

Snopet, falskt alarm

Under senare delen av kvällen igår, precis vid läggdags så började jag känna milda värkar. Perfekt!
Sen fortsatte det under hela natten. Precis så störande att jag inte fick en blund i ögonen men inte så kraftiga och regelbundna som jag hade velat.
På morgonkvisten blev det mindre och mindre men det kändes ändå som det var bäst att förvarna hund- och barnvakterna att nåt förmodligen var på gång.
Mattias tog Noel till förskolan medan jag försökte återhämta lite förlorad sömn.

Sen har hela dagen gått utan en ordentlig värk, bara de vanliga sammandragningarna. Jag hade mitt inbokade besök på MVC idag och hoppades in i det sista att det skulle bli förlossning istället.
Men ack. Mattias följde med som chaufför och de sedvanliga mätningarna gjordes. Allt var precis som det skulle och det är tydligen inte ovanligt att andragångsföderskor får värkar som avstannar och kommer igång om vartannat. Inte nåt som jag har hört talas om direkt.

Barnmorskan avslutade med att göra en undersökning som visade att värkarna under natten inte gjort nån vidare nytta.
Så, det kan alltså komma igång igen men också dröja ett tag till. Fick en ny tid 2 februari. Hallå?! Det är ju en månad bort!

I morgon blir det långpromenad hur mycket det än sliter och drar. Sen ska jag putsa fönster, byta gardiner och ta några extra turer upp- och ner från källartrappan!

Tre helt ovetenskapliga tester säger att det ska bli en pojke till. Namnsnurran (slumpen) säger att han ska heta Laban.
Skönt, nu slipper vi fundera mer på det.

Tjat om bebisen...

Det har ju blivit en hel del "tjat" för Noel om bebisen. Det är inte bara en som har frågat "vad har mamma i magen?" utan det är en hel del. Han har börjat ledsna på frågorna om lillebror och lillasyster, han har ju sagt hundra gånger att det är en lillebror som ska heta just Lillebror...

Men det märks ändå att han har lite egna funderingar som dyker upp. Senast satt vi i soffan och pratade om det och jag började förklara så enkelt som möjligt att när bebisen ska komma ut ur mammas mage så kommer det göra jätteont, men det är inte farligt och det går över (hoppas jag).
Han har ju min operation innan sommaren i ganska färskt minne så han drar paralleller till den, att jag måste åka till sjukhuset. Så tittar han allvarligt på mig och stryker mig på kinden:
- Stackars lilla mamma...
Sen funderar han vidare en stund.
- Men, när kommer den då?!

Ja, DET skulle jag också gärna vilja veta =).

Allt är lugnt.

Farlig tid att inte uppdatera bloggen, finns en viss risk att ni tror jag föder barn.
Men allt känns ganska lugnt förutom lite förvärkar som kommer och går.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Förlossning igen.

Många undrar om jag gruvar mig inför förlossningen. Det gör jag faktiskt inte men jag är helt övertygad om när det väl är dags kommer jag tänka: "har jag utsatt mig för det här igen, FRIVILLIGT?!"

Men det är faktiskt två jobbiga saker som jag minns från förra gången och som jag anser jag har vidtagit nödvändiga åtgärder för att slippa den här gången.

Det ena är att jag skickades på ett extra ultarljud (under mitt värkarbete) för jag hade inte känt några fosterrörelser sen kvällen innan.
Innan själva ultraljudet fick jag ligga i ett rum och mäta värkarna. Det var bara det att ingen lyssnade på mig var jag hade värkarna. De satt mätapparaten långt uppe på magen och mina värkar strålade långt ner på benen. Följdaktligen gav den väldigt lite utslag. Läkaren som sen skulle göra ultraljudet påstod att jag inte hade några värkar och att det kunde dröja en vecka innan det var dags...
- Ursäkta mig, skämtar du?! Har jag inte värkar?! kved jag där han låg och plågade mig (som inte kunde ligga på rygg nån längre tid) för att visa sin student bebisens ansikte och allt möjligt... Då tog han ett pekfinger och tryckte på magen.
- Jo, NU har du en värk...
Dessutom avslöjade han att det var en "han" trots att vi sagt att vi inte visste var det var.
Han skickade hem oss och lurade nästan Mattias att åka iväg och jobba...
Noel kom ut på natten... en vecka!? *FNYS"*
Nä, skulle jag träffa och känna igen den läkaren så skulle han få höra ett och annat!!

Nästa sak som blev jobbig var att jag var helt inställd på att föda på Huddinge sjukhus. Det var dit vi hörde, där vi hade varit på informationsträff och även där vi gjorde båda ultraljuden.
I värsta fall skulle det bli Södertälje tänkte jag men det hade jag hört gott om så det var inte hela världen.
I Vårdguiden läste jag nyss "Av hundra förlossningar sker i genomsnitt sex på ett annat sjukhus än det planerade".
Vi var en av de sex...
När det var dags att åka in och Mattias ringde till Huddinge fick vi beskedet att det var fullt och vi skulle återkomma om en timma... Jag skrattade inte ihjäl mig men överlevde.
När Mattias ringde igen så hörde jag hur han frågade: "Nyköping? Hur långt bort är det?"
Jag var i ett annat rum och hade kände att jag behövde hjälp NU och vid det tillfället kände jag väl inte att jag hade nån större koll på geografin. För mig lät Nyköping lät väldigt långt bort!
Till slut hörde jag han säga: "okej, vi åker på en gång".
Vi hade fått den allra sista platsen i Stockholms län. På BB Stockholm som är en privat klinik som ligger i Danderyds sjukhus.
Tacksamma satte vi oss i bilen runt klockan 16 på eftermiddagen och skulle ta oss från söder till norr i Stockholms rusningstrafik...
Nä, då skrattade jag inte heller ihjäl mig...

Ja, den där bilresan i snigelfart minns jag nästan som det värsta av allt!
Nu blev det ju jättebra till slut. Många vill föda på BB Stockholm eftersom de jobbar lite annorlunda än landstingets egna förlossningskliniker. Man är prioriterad plats två veckor före- och efter bräknat datum, det är det inget snack om saken, pappan ska stanna om han vill., tryggt för lilla familjen. Dessutom försöker de har mer "vanlig miljö" istället för sjukhusmiljö.
Men självklart har de all medicinsk expertis som behövs.

Jag skulle gärna föda på BB Stockholm igen men bilkön vill jag inte vara med om igen.
Sen vill jag inte riskera att hamna i ett annat landsting nu när jag har Noel. Därför kontaktade jag den här gången Södra BB som är Södersjukhusets variant av BB Stockholm. Det ligger på rätt sida av stan och inte så lång bilresa om allt flyter på!
Jag hade turen och fick sista platsen i januari när jag ringde och bad om att få komma dit. Jag blev mycket förvånad över "sista plasen" eftersom jag var i typ vecka 5. Många vet inte ens om att de är gravida då... Men eftersom de prioriterar plats kan de väl inte skriva in för många.

Det som har varit bra är att jag har gått på mina MVC-besök på samma ställe där jag är planerad att föda. Jag har träffat de flesta barnmorskor som jobbar där i något sammanhang.
"Min" barnmorska ska jobba hela helgen och hälsade mig välkommen in =).

Sista besöket på MVC?

Jag har nu gått in i  den magiska veckan 38 i graviditeten.
Enligt min bok så föds 92 procent av alla barn mellan v. 38 och 42. Vidare står det: "Barnläkaren och forskaren Hugo Lagercrantz skriver i sin bok Den ofödda människan att graviditetslängden finns programmerad i ditt barns arvsanlag. Det anlaget har bestämts efter vad som är en normal graviditetslängd i din och din partners familj. Att barnet har vuxit till en viss storlek har ingen direkt betydelse".

Noel föddes på dagen när han var 39 veckor. Om den här bebisen följer samma mönster så är den alltså ute nästa vecka den här tiden.
Igår var jag hos barnmorskan för sedvanlig koll. Allt var bra och den hade lagt sig till rätta, dvs sjunkigt ner i "startposition". Det behöver inte betyda att den kommer ut snart men möjligheten finns.

Barnmorskan tyckte att jag såg fräschare ut igår. Det säger i och för sig inte så mycket eftersom hon förra gången skickade mig raka vägen till läkaren för att kolla upp min superduperförkylning...
Hon tyckte lite synd om mig som hade drabbats av den när magen var som högst och det är nog svårt att andas ändå.
Nu när magen sjukigt och förkylningen nästan är över känner jag mig nära... atletisk... =).

Efter besöket hade jag anmält mig till en andningskurs. Det gick jag aldrig inför förra förlossningen och kände att om jag skulle göra om det där igen så skulle jag lära mig andas rätt! Tyckte det underlättade mycket när de hjälpte mig med det.
Det var en väldigt ytligt kurs som mest påpekade ATT vi skulle andas och "vara närvarande" i smärtan.
Nä, jag kände nog att det där får bli som det blir, men ska jag ha en chans så var det bara att knata till apoteket och köpa mer nässpray!

Jag blev inbokad på ett besök nästa torsdag men jag hoppas verkligen att det inte blir nåt av med det! =)



Många verkar vara nyfikna på hur min mage ser ut och hur många kilo jag har gått upp så här kommer det: 16 kilo. 
Jag undrar dock varför det är intressantare än blodtrycket, järnvärdet och sockret som egentligen säger mer om hur både jag och bebisen mår?!
De proverna är i alla fall bra (som de varit hela tiden)...

Published with Blogger-droid v1.6.5

Neutrala bebissaker

Det märks att fler och fler tar reda på vilket kön man har i magen. När jag väntade Noel var det ganska svårt att hitta neutrala saker men den här gången är det stört omöjligt.
Idag letade jag efter en ny bebisfilt. Jag köpte en grå till Noel på HM som varit toppen och tänkte hitta nåt liknande eftersom han anser den filten fortfarande är hans.

Det här var vad jag hittade.
Vad tycker ni? Mörkt blått funkar fint till en flicka men den andra till en pojke... Nja.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Åh, jag hann hem idag och vila 30 min innan jag ska hämta Noel och Ella. Jag tänker inte ha dåligt samvete att jag inte hämtar dem tidigare för nu gäller det att överleva de sista veckorna.

Ryggontet kom i raketfart utan barmhärtighet och går inte över trots envis massage på massagestolen. Det gör ont att sitta, ligga och stå...
Stackars, stackars den som har det så här jämt! För mig går det åtminstone över om typ 5 veckor...

Published with Blogger-droid v1.6.5

Veckan från hell...

Ja, det var förra veckan det! Allt mitt positiva tänkande och tacksamhet tog slut när jag drabbades av en ordentlig förkylning och nån slags matförgiftning/magsjuka. Det blev liksom en krämpa för mycket för att tycka att livet var på topp. Istället gick all energi till att överleva och till min hjälp hade jag nässpray och Proviva.
Därmed har jag också lagt till Thaimat på listan av sånt jag aldrig mer vill äta. Där ligger Sushi på topp efter dålig erfarenhet i Malaysia för typ 6 år sen *ryser*.
Pricken över i:et var att det var bara att bita ihop och gå och jobba eftersom landstinget har fått oss att skriva på nåt liknande slavkontrakt...

Som tur var avslutades veckan på ett mycket bättre sätt.
Inbokat sen länge var nämligen den årliga julkortstillverkningen i lördags. Jag var oroad ett tag att även den skulle behöva offras på grund av en dålig nattsömn men det räckte att ta en extra tupplur innan jag kom iväg.
Det var fullt hus i år och även de som bara var där "för sällskapet" hamnade till slut i julkortstillverkning =).
Det är en otroligt duktig tjej som tar initiativet till det här varje år och vill ni kolla in hennes alster eller göra en beställning så kan ni gå in på hennes blogg. Det är hennes kort som står för inspirationen och i år tror jag tyvärr hennes dag gick mest åt till att supporta oss andra.

Söndagsförmiddagen gick åt till massor av utevistelse i snön. Noel har funnit sig väl tillrätta på bob:en och tycker det är jätteskoj.
Det var en del att skotta så jag skottade upp en hög på gården , av pudersnö så den var inte tung, medan lillchefen stod och dirigerade med "mer snö, mamma!", "platta ner, mamma!", "mycket snö, så här mycket" (och så sträckte han armarna så högt upp i luften han nådde).
Sen roade han sig att åka nedför lilla högen på alla möjliga sätt =). Vid såna här tillfällen är det verkligen toppen att bo i hus med egen liten gård att vara på.

Eftermiddagen tillbringade vi på 2 årskalas. Det var Hugo som stod för kalaset och det var väldigt gott och trevligt.  På kvällen satt Noel och reflekterade över att "Noel fick leka med Hugos leksaker", det var tydligen stort!

Min egen reflektion av eftermiddagen var att det kom en annan gravid tjej som visst skulle ha en månad efter mig. Jättetrevlig tjej men hon hade SINA VANLIGA JEANS på sig! Det stack i ögonen på mig när man själv känner sig mer besläktad med en flodhäst än nånsin. Hon beklagade sig visserligen att hon blivit lite "tjock om låren", *FNYS*. Förra graviditeten hade hon visst inte riktigt fattat att hon var gravid.
Kul för henne...

Jag skulle...

Jag är oerhört tacksam över att jag är gravid och att allt verkar vara precis som det ska.
Hittills har jag lyckas hålla humöret uppe och försökt kämpa på men idag tog det slut. Jag vet inte om det är för att jag har en förkylning i kroppen som gör mig ännu tröttare och gör det ännu tyngre att andas?
Men just idag önskar jag att jag kunde slänga av mig magen och istället skulle jag:

- Andas normalt!
- Känna mig pigg och fräsch!
- Klä upp mig i nåt som jag inte kände mig som Heffaklumpen i och gå ut och dansa!
- Alternativt klä upp mig och gå ut på fest, after work eller kanske bara lyxa till med ett glas vin till maten!
- Lätt ta mig upp på cykeln, slippa cykla hjulbent och kunna trampa på utan att allt känns som världens uppförsbacke!
- Gå en rask promenad utan att få sammandragningar eller ont i ljumskarna!
- Ligga på rygg utan att bli yr och må illa.
- Klä mig i löparkläder och springa tills svetten lackade.
- Gå uppför trappor utan att flåsa i 5 min efteråt.
- Sitta bekvämt i soffan och nå fram till soffbordet.
- Hjälpa Noel på med skorna utan att själv behöva nästan ligga ner på golvet för att nå ner.
- Ta på mig mina egna skor utan att bli svettig.
- Vända mig i sängen utan att behöva vakna varje gång.
- Äta parmaskinka!
- Slippa oroa mig för vad försäkringskassan tänker ge mig i föräldrapenning.
- Slippa känna att humöret åker berg-och dalbana.

Kort sagt börjar jag ledsna och Mattias skulle gärna få ta över det här sista biten. Och när han ändå är där kanske han kan ta förlossningen också?! Det skulle jag tycka vore jämställt!

Vecka 30

Nu har tiden helt plötsligt runnit iväg och jag är i graviditetsvecka 30 (av 40 för den som inte är van att räkna veckor).
Helt klart börjar det kännas ordentligt att jag är gravid. Lite jobbigare att gå, nå ner till golvet och framför allt andas. Läste i min bok att jag pumpar numera runt 1,5 liter extra blod... inte underligt att det tar på extra mycket att gå över ett fartgupp eller uppför en trappa.
Men fortfarande om jag ska jämföra med Noel så mår jag så mycket bättre!
Vid den här tiden då fick jag gå ner till 75% för att ganska snabbt gå ner till 50% på grund av ryggen.
Nu försöker jag trappa ner jobbmässigt så gott det går men det är väldigt svårt när jag mår "bra" och det trillar in jobb. Julen känns dock som en naturlig nertrappning eftersom vi har lågsäsong då.

Besvären smyger sig på...

Vid förra graviditeten fick jag en hemsk värk i ryggen som bara tilltog med veckorna som gick. Jag fick dra ner på arbetstid och gå hos sjukgymnast för att överleva. Mot slutet av dagen ville jag skrika rätt ut i tunnelbanan: "FLYTTA PÅ ER; JAG MÅSTE FÅ LIGGA NER!"
Sjukgymnasten remitterade mig till vattengympa speciellt för gravida med ryggproblem (jodå, är väldigt vanligt). Det var jätteskönt och jag kände mig alltid bättre efter det. Men varje gång jag var där så blev jag otroligt fnittrig.
Vi hade alla ganska stora magar och väldigt illasittande bikinis. Vi var tvungna att ha badmössor och vi såg så himla lustiga ut när vi vankade ner i bassängen. Det krävdes stor behärskning från min sida att inte få en skrattattack!

Lustigt nog släppte alla smärta i och med förlossningen. Kroppen är egendomlig...

Tråkigt nog har det ryggonda börjat smyga sig på igen. Desperat försökte jag få tag i sjukgymnasten för att få tillgång till vattengympan igen. Tyvärr är det nedlagt, precis som speciellt anpassade gympapass.
I alla fall så kände jag att jag måste försöka göra nåt åt ryggen i så mycket förebyggande syfte som jag bara kan så jag åkte iväg för att prova att simma igår. Det var otroligt skönt och avkopplande, men om ryggen blev så mycket bättre av det återstår att se...