Inte smarta!

Ibland blir jag inte imponerad av mina medmänniskor. Jag sitter fast i tunnelbanan för det är stopp framför oss. Detta berättar chauffören väldigt tydligt för oss och kan inte missförstås på nåt vis. Så kommer ett tåg som varit bakom oss och stannar på andra sidan perrongen som ska åt samma håll som oss, samma spår. Vad händer? Jo, folk springer över till andra tåget... Sen får de självklart samma meddelande på det tåget, med tillägget att vårt tåg kommer gå före. Nu måste alltså alla springa tillbaka till det tåg de från början var i. Nu undrar jag HUR de trodde att det andra tåget skulle komma sig framåt? Flyga?! Men det blev åtminstone något för oss som satt kvar att skratta åt och nicka instämmande till varann!

Usch, usch usch!

I söndags insjuknade som sagt Noel i magsjuka igen. Vabpusslandet kom vi igång med fort men jag passade på att ta med svärmor hem från Gävle när jag var där och jobbade för att hon skulle hjälpa oss att täcka upp några dagar.
Vi märket dock att det inte vände utan Noel blev sämre och sämre och tröttare och tröttare. Han fick inte behålla nåt i magen alls. När jag kom hem vid lunchtid igår så låg han helt utslagen i soffan med tom blick. Jag ringde vårdguiden som skickade oss raka vägen till barnakuten.
Väl där blev det tvångsmatning av vätskeersättning var 5:e minut i två timmar. När han ändå inte piggnade till så satte de in dropp i 4 timmar för att han skulle få vätska i kroppen.
När de hade "tankat" honom fick vi åka hem och sova. Idag har han fortsatt vara väldigt trött och har mest sovit men han har i alla fall haft en annan blick så nu hoppas vi att det ska vända.
När lilla han låg på den stora britsen och sov med dropp i armen känner man sig ödmjuk till livet. Tänk att det finns föräldrar med sjuka barn som genomgår denna pärs flera gånger om! Dags att bli tacksam för det man har ett tag igen! 

Jag blir galen!

Hur är det möjlig!? I eftermiddag insjuknade Noel i magsjuka-igen. Driver nån med oss?!

Melodifestivalen

är avgjord. Till och med jag som brukar vara vänligt inställd till det hela tycker det har varit ovanligt låg nivå på låtarna i år.
Efter att ha hört låtarna en vecka på radion höll jag på Darin och Salem El Fakir.

Hörde på radion att den här låten med Velvet och Linda Bengtzing blivit ratad till förmån till andra bidrag. Obegripligt enligt mig!

Ny barnvakt och otrolig språkutveckling!

Jag skrev förut att vi hade inom loppet av en helg fått erbjudande om både hundvakt och barnvakt av snälla grannar. Sen dess är Ella hos sin dagmatte så gott som dagligen och det funkar toppen!

Idag var det dags att anta barnvaktserbjudandet. Det är grannflickan som är villig att ställa upp för oss. I fredags fick hon följa med mig till förskolan för att hämta Noel och tillbringa lite tid tillsammans för att lära känna varandra.
Det känns alltid lite pirrigt att lämna sin guldklimp till någon annan men allt hade förstås gått jättebra idag! Det kan bli en riktigt bra lösning för oss.

Noel utvecklar sitt språk i raketfart. Både vi här hemma och förskolan är väldigt imponerad av hans ordförråd. Jag och Mattias ställer ofta frågan till varann: "Hur du lärt honom det där?" när han sagt nåt nytt. Jag fattar inte hur snabbt han hinner snappa upp allt.
Senast ikväll när jag sa till honom att det är dags att sova när vi satt i soffan och myste (pappa är borta så vi har haft en extra mysstund). Han tittade på mig och svarade: "mmm, kocka mycke!"
Brukar jag säga så?! Tydligen.

Smakar det så kostar det!

I veckan var jag och en kollega på väg till ett mindre roligt uppdrag. På vägen dit fick vi meddelande att det var avbokat. Då bestämde vi oss för att ta en fika tillsammans istället. Vi gick till ett anrikt kafé på söder som är kända för sina semlor. Jag köpte dock ingen sån utan tog i stället en liten nötkaka. Den med kaffe kostade 60 kr! Nästan lika mycket som en hel lunch kostar där. Jag kunde inte låta bli att fråga om kakan innehöll guld? Hon i kassan uppskattade inte frågan alls...
Tyvärr var just den här inte alls värd sitt pris utan var ganska torr.

Vårtecken!

Titta vad som har börjat spira intill vår husvägg där snön har tinat bort. En... *harkel* blomma. Kanske en krokus? Måste gå en kurs i trädgårdskunskap!

Händelserik helg!

I fredags tog jag och Noel äntligen det stora flygplanet till Umeå. Resan gick finfint förutom att Noel gick på egen utflykt när jag stod på flygplatsen och tittade på godiset (vad annars...). Det går ju så väldigt fort när han väl bestämmer sig att göra nåt litet äventyr. Den här gången hade han den goda smaken att gå fram till ett bord där Christian Luuk satt och fikade med sina barn. När jag började titta mig omkring efter honom så sa Christian: är det den här du letar efter?
Jag kände förstås igen honom på en gång men skulle försöka låtsas som ingenting så jag sa bara tack "hur naturligt som helst" NOT! Jag vill ju inte vara en sån där som hänger efter kändisar! Hur som helst tyckte hans dotter att Noel var så SÖT! =)

Fredagen och lördagen avlöpte fint med påhälsning av Umeåsläkten. Noel har längtat så mycket efter sina kusiner Elin och Wilma och blev så glad att få träffa dem igen.
Sen på lördagsnatten fick jag magsjuka igen. Jag har hört att det går tre olika magsjukor och nu har jag lyckas prova alla tre. Den här var nånstans mitt emellan de andra två jag har fått förmånen att utvärdera. Jag blev så himla ledsen för jag hade sett fram emot att få åka upp till Blattnicksele och fira min mormor som fyllde 90 år!
Otroligt nog hämtade jag mig oväntat snabbt så jag kunde följa med i alla fall. Väldigt själviskt men mormor ville inte på några villkor att vi skulle stanna hemma.

Det blev middag i Storuman och tårtkalas hemma hos mormor efteråt. Noel har kommit på att: "None (Noel) tycka OM tåta!" Det berättade han för alla som stod och skulle skära upp sin bit av tårtan.

Vi tillbringade natten där så mormor inte skulle vara ensam på sin riktiga födelsedag som var i måndags. När jag och Noel sjöng "ja, må du leva" för henne på morgonen gick det upp för mig hur nära hon faktiskt är frasen "uti hundrade år".

Under eftermiddagen vände vi mot Umeå igen.
Det kändes som det var full fart hela helgen och när jag och Noel kom hem i tisdags så var vi alldeles utmattade. Jag fixade inte ens att se klart hela "Mästarnas mästare" utan fick krypa till kojs för att ta igen mig.
Men tycker som vanligt att vi har haft det väldigt trevligt och ser fram emot nästa besök!

 Väntan på maten.

Planka på röding, smaskens!

Uppställning!
Lägg märke till de resliga karlarna längst bak i mitten som jag brukar refera till som mina "småkusiner". Dags att tänka om kanske och inse att de har blivit väldigt vuxna!

Fyra generationer

Jobbigt med kalas!

Nästa gång är det han vi firar.

Mormor 90 år!

I morgon tar jag och Noel flyget till Umeå igen. Enligt Noel så ska vi förstås "plyga toort plygplan!" Han associerar verkligen flygplan med "mojmoj" "elin" och "bilma" (Wilma).
Anledningen till att vi åker hem igen är för att min mormor når den högaktningsvärda åldern på 90 år på måndag. Det här tycker vi förstås ska firas så hela släkten ska gå ut och äta i metropolen Storuman!

Hon frys int!

Som väntat så kom förstås våren av sig och det blev snö och kallt igen. I veckan har det blåst väldigt kyliga, fuktiga vindar som gör att man fryser genom märg och ben.
Folk har lite svårt att förstå hur jag har överlevt så länge i Norrland när jag klagar så mycket här nere över att det är kallt.
För att tydliggöra skillnaden hur man kan uppleva kylan så ska jag berätta vad som hände mig för nån vecka sen.

Det var en otroligt vacker vinterdag, solen började värma och jag tänkte att det var inte vad termometern visar som var sanningen. Den här dagen stod nog den på -15 men eftersom det var vindstilla och sol så upplevde jag det mer som -5. Jag avslutade min och Ellas morgonpromenad med Ica för att snabbt gå in och handla. Jag tycker inte om att lämna Ella utanför affären, samtidigt som det känns så himla onödigt att promenera dit utan att ta med henne. Jag gick in och hade nog inte varit borta längre än 3 min när jag stod i kassan.
Då kommer en dam in och säger till kassören:
- Nu sitter en hund här utanför, du får faktiskt ropa efter ägaren!
Jag blev orolig att det hade hänt Ella nåt eftersom det är min rädsla att någon ska vara dum med henne när de går förbi, så jag började rusa ut och sa: "det är min hund!".
Damen: "du förstår väl att du inte kan lämna den ute när det är -15 grader! (hon höll själv en liten, liten hund med lite päls under armen".
Jag kände mig lugnad av att det var det som var problemet och svarade: "Tack för omtanken men hon är uppvuxen i Umeå så hon klarar värre kyla än det här!"
Damen fnyste och gick.

Det är ju bra att "folk" faktiskt bryr sig men i det här fallet tog jag inte åt mig alls, vilket annars är vanligt att jag gör när jag får en tillrättavisning även om den är fel.

Ella och jag gick i alla fall hem och Ella "murvlade" som vanligt runt i snön på vägen hem så "hon frys int!"