Nu är jag inne i en extrem "sitta-hemma-period" när jag i princip inte gör nåt annat än jobbar (och vab:ar). Jag orkar helt enkelt inget annat. Dessutom har ryggen börjat göra sig påmind igen så mina kvällar ägnar jag till stor del att få massage av massagemadrassen.
Det går ju inte att sticka under stol med att det är rätt tråkigt och det i sin tur gör att jag har börjat sakna dansen väldigt mycket.
Mitt första riktiga dansminne skulle gissa att jag är runt 7 år, kanske något yngre. Då ägnade mamma en dag åt att lära mig och min kompis Anna att dansa vals. Jag tyckte det var urkul och minns den dagen väldigt väl med mycket skratt. I samma veva lärde pappa mig, och mamma min bror, att dansa schottis. Anledningen till att de gjorde det tror jag var därför att antingen min bror, eller mina föräldrar gick en gammeldanskurs. Har vaga minnen att jag följde med och satt på sidan av och tittade på.
Någonstans på vägen lärde vi oss också foxtrot. Kanske hemma men förmodligen i skolan.
På våra partyn var dans ett givet inslag mellan Ryska posten och Sanning och konsekvens. Jag minns det som att vi verkligen dansade foxtrot, med steg och rörelser över golvet, även om partyt var på vår övervåning med blommig heltäckningsmatta...
På skoldanserna var jag en av tjejerna som drog ner killarna från ribbstolarna för jag ville DANSA.
Sen blev vi lite äldre och började åka på disco utanför byn. Det var sällan jag blev uppbjuden på de lugna låtarna men jag stod alltid runt dansgolvet och ville verkligen dansa men var alldeles för blyg för att bjuda upp själv.
I åttan, tror jag att det var, så satt det lappar på skolan, som låg bredvid regementet I 20 om att de sökte tjejer till en buggkurs för de värnpliktiga.
Vi var några tjejer som anmälde oss och gick dit. Det var min första riktiga kontakt med bugg. Ni kan tro att det blev en succé för oss tjejer. Det var en bra kurs med överskott på 18-åriga killar! Kunde knappast blivit en bättre start!
Där önskar jag att jag hade fortsatt och anmält mig till fler kursen inom Umeå dansimperiums regi men gjorde aldrig det...
Istället provade jag på det som då kallades för "Jazzdans". Det var dock inget för mig. Jag har för dålig koordination och behöver en fast hand som för mig runt i dansens virvlar för att jag ska känna mig trygg...
På gymnasiet hade vår gymnastiklärare en klass med tekniker som saknade tjejer, och vi var en sam-klass med för många killar, så hon slog ihop våra timmar och körde buggträning.
Jag tror att det var då vi fick veta att söndagsdanserna som varit på Universum med strikt åldersgräns på 18 år skulle flyttas till Ersboda utan åldersgräns.
Jag var alltså runt 17 år, uttråkad eftersom vi var för gamla för högstadiedisco och för unga för krogen. Här kom alltså en möjlighet att få göra nåt annat än att driva runt på stan.
Första gången vi var på Ersboda var på annandagen. Det var fullt med folk och modern dansmusik! Jag blev fast från första gången.
Under följande året missade jag nog inte en enda söndagskväll där. Jag tror till och med det var då jag bestämde mig för att sluta med fotbollen eftersom träningen inkräktade på dansen...
Mina kompisar fyllde 18 och började gå på krogen men jag misströstade inte SÅ mycket i min väntan eftersom jag hade mina söndagar. Eftersom jag var där varje gång lärde jag mig snabbt det sociala, oskrivna reglerna som fanns. Som att man måste bjuda upp på damernas för att få dansa på herrarnas till exempel. Det spelade mindre roll hur man såg ut, bara man kunde dansa!
Vid den tiden var det mest foxtrot som gällde och nån bugg då och då.
Så småningom fyllde jag också 18 år och fick gå på krogen. Visst, det var kul men dansen... ja, det var det viktigaste och jag försökte "dansfrälsa" alla som kom i min väg. Vissa lyckades jag med men de flesta kom och gick i perioder.
I flera års tid var jag ute mycket. Dansställena bytte plats och dag men mitt engagemang bestod. Jag hade även fått smak för det här att åka iväg, ibland väldigt långt, för en danskväll.
Jag fick motion, jag lärde känna massor med folk och jag trivdes som fisken i vattnet!
Under min utbildning på Strömbäck kom jag för första gången i kontakt med salsa. Det var en av våra döva lärare som skulle gå en kurs och ville få med sig några fler. Jag var en av de som hakade på. Även om jag fick kämpa lite med takten så tyckte jag även att denna dans var superkul! Tyvärr var inte utbudet av salsadans så där våldsamt stor i Umeå vid den här tiden.
Så blev det dags för mig att prova mina arbestsvingar i Stockholm. Danserna här nere hade väl inte det bästa ryktet i norr så sista sommaren hemma dansade så mycket jag bara hann och kunde.
Jag flyttade och jag hade turen att hamna på en arbetsplats där det fanns andra med dansintresse.
De drog med mig till först och främst Mälarsalen som låg centralt och nära hem. Döm min förvåning när det var precis lika roligt här nere, annorlunda oskrivna regler dock, men det tog inte så lång stund för mig att klura ut även dem...
Det bästa med dansen här nere var att fantastiskt duktiga buggkillar ville dansa foxtrot med mig och det innebar att de fick dra runt mig i två bugg före eller efter, för så var det här. Två bugg och två foxtrot dansar man.
NU upptäckte jag förstås buggens storhet och anmälde min hyfsat snabbt till min livs första dansklubb, Nackswinget. Först och främst för att vara med på deras sociala danskvällar.
Inte nog med det, min "mentor" från tolkcentralen visade sig vara på samma salsanivå som jag var så hon drog snabbt iväg med mig till sin salsakurs. Här i Stockholm är salsautbudet väldigt stort så även det blev ju en riktig fullträff.
Under veckorna och helgerna här nere (pendlade hem ungefär varannan helg första året) kunde jag alltså dansa nästan varje kväll om jag ville, vilken lycka!
Jag tror så här: det finns många anledningar som ledde till att jag stannade här nere i Stockholm. Men en av de största anledningarna är absolut att jag så snabbt fick odla mitt största intresse även här nere. Hade jag inte kommit ut i danssvängen på en gång hade jag nog känt mig hemskt ensam och övergiven i storstaden...
Sammanfattningsvis kan man säga att dansen har följt mig hela livet. Först genom mina föräldrar men sen jag var 17 år har det varit mitt alldeles egna andningshål och påfyllnad av energi.
Det här är inget enkelt intresse att ha. För det första så kräver det sin rätta livspartner som förstår vad dansen ger en. Den turen har jag haft, till skillnad mot många andra.
Sen får man alltid kämpa mot fördomar. Jag har hört allt ifrån att det är "swingersklubb" till "nördigt" och så vidare.
Förr försökte jag alltid förklara hur det egentligen är men nu rycker jag mest på axlarna och tycker att det är deras förlust.
- Ja, visst förekommer det "raggning" på dans, precis som överallt annars. Men de som är ute efter att hitta en partner sållar snabbt bort sig själva eftersom de försvinner så fort de har hittat nån. I en bil hem från en dans har jag aldrig hört: "du måste dansa med honom för han är så snygg!!". Däremot har jag massor med gånger hört saker som "Du MÅSTE dansa med honom, han är lite svettig men dansen... Vilken upplevelse!" eller "Han kan lukta lite illa om han kommer direkt från jobbet men DANSEN är helt klart värt att hålla andan för!"
- Ja, visst är musiken dansvänlig men det låter INTE som Vikingarna utan snarare som pop på radion. I alla fall mina favoritband som jag dansar till.
- Ja, vi har vattenflaskor och handdukar med oss för att vi är där för att DANSA, och gör man det i en hel kväll så svettas man, mycket!
- Ja, man kan åka nästan hur långt som helst för en danskväll men det är lika mycket för den sociala resan dit och hem som för själva dansen.
- Ja, vi dansar för det mesta helt spiknyktra, för att vi är där för att DANSA och inget annat. Det orkar man inte med alkohol i blodet.
Förra graviditeten var en av de jobbigaste sakerna för mig att jag var tvungen att ge upp dansen, alldeles för tidigt. Jag var inställd på att jag skulle vara en sån där som dansade tills vattnet gick. Men jag hade inte räknat med illamåendet, foglossningarna och ryggbesvär.
Det i sin tur gjorde att jag blev nedstämd och jag upplevde en väldigt liten förståelse från omgivningen. "Det är ju bara dans" fick jag höra. Det var en enda person som förstod vad jag gick igenom och sa: "du har sorg Malin, det är en stor förändring i ditt liv som kommer att vara... länge". Hon syftade på att under småbarnsåren så kommer det vara svårare att ta sig ut, vilket hon naturligtvis hade rätt i.
Det som verkade svårt för många att förstå är att för mig är det en idrott som många andra.
Dansvännerna är mina lagkamrater.
Buggen är min intervallträning.
Danskvällarna är mina endorfinkickar.
Dansresorna är mina cup:er, där man lär känna andra "lagkamrater" eller träffar såna man känner sen förut. Det är inte för intet att vissa danser kallas för "maror". De är långa, svettiga och man har ont både här och där när det är över.
Den här graviditeten kunde jag dansa lite längre, vilket jag är väldigt tacksam för men nu är saknaden som sagt stor.
Nu hoppas jag om allt går bra med förlossningen och när amningen stabiliseras så kanske, kanske jag kan få till en danskväll i ... maj.
Då har det gått 10 månader sen sist...
Det här inlägget blev nog mitt längsta nånsin. Kanske säger en del om hur varmt det ligger mig om hjärtat =).
