Bonusbarn

Varje dag när jag hämtar Noel står Attila kvar vid grinden och tar förväl. Han följer oss långt med blicken och ropar "Hej då Noel!" tills vi inte syns mer.
Därför frågade jag Victoria om han kunde få följe med hem någon dag. Idag blev äntligen någon dag av.
De är så söta tillsammans, bråkar en del förstås men det märks att de är vana att lösa det mesta själva.

Jag pratade med Victoria och Calle om de var nöjda med programmet (Arga snickaren) och det var de. Jag kände inte alls igen bilden som programmet gav, tvärtom har de styrt upp en del på vår förskola.
De visste att det skulle bli fokus på Calles ADD-diagnos för annars skulle det inte bli bra TV. Jag vet ju sen innan att de tyckte hela teamet var supertrevliga.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Ingen bugg

Ikväll bryter jag min svit av tre onsdagar i rad som jag tagit mig iväg till Nackswinget och buggträning. Jag har inte sovit så bra två nätter och inte kunnat hämtat igen det på dagarna så jag är helt enkelt för trött.
Istället ska jag förbereda resan till Umeå.

April, april... snart i alla fall...

Ena dagen krattar jag jordgubbslandet och rensar rabatter, andra dagen drar jag av snö från bilen?! Det är väl så april ska vara antar jag.

Just nu leker livet som hemmavarande tvåbarnsmor. Två friska, nöjda och glada barn är mycket trevligt att ha att göra med.
När jag upptäckte att dagen skulle bli trist vädermässigt så kom jag på att jag skulle åka till Haninge och köpa en födelsedagspresent till Noel som snart fyller tre år. Anledningen att det blev just Haninge var för att jag skulle passa på att hälsa på min farmor. Jag har varit dålig på det sista tiden.
Hon blev jätteglad när jag ringde och ville gärna ha sällskap att åka och handla. Det blev vissa problem att få in henne i vår höga bil men två envisa damer ger inte upp så lätt...

Efter handlingen åkte vi hem till henne för lunch och kaffe. Albin vaknade lägligt och ville äta och sen visade han upp sig från bästa sida med idel leenden och prat.

Farmor var pigg idag så det blev en trevlig stund tillsammans.

Nyckelviken

I torsdags när jag och Anna träffades bestämde vi att vi skulle boka in söndagen för att träffas alla igen. Eftersom solen har börjat titta fram så fint så kom förslaget att vi skulle träffas i Nyckelviken och grilla. Det var helt okänd mark för mig och Mattias men ett väldigt fint ställe som vi förmodligen kommer återvända till fler gånger.
Anna hade även bjudit med sin syster med familj. De är en stor familj på fyra barn, varav den sista lilla killen anlände bara för en vecka sen. Så igår var Albin äldst med sina åtta veckor av de små, sen var Noel, Edvin och Elin jämngamla och så var de två större barn Eskil och Elsa. Ja, blev ett fullt bord av vårt sällskap.

Pär, Anna och jag

Noel på språng

Hönorna var mycket intressanta

Mattias och Anna grillar

Albin hade som vanligt känt på sig att jag skulle sitta ner och äta så han skulle natruligtvis upp ur vagnen just då!

En väldigt trevlig dag och fast solen gick i moln efter korvgrillningen så hettade det lite i ansiktet igår kväll. Dags att plocka fram solskyddsfaktorn.

Äntligen lite shopping!

Igår slog jag två flugor i en smäll i Globen shopping.  Dels uträttade jag några ärenden och dels träffade jag Anna och hennes nya bebis för trevligt umgänge.
Jag började med att ta en blåsig promenad dit. Jag hade inte räknat med omvägen jag fick gå eftersom de bygger en ny arena. När man ska iväg med en bebis behövs minituös planering om man inte vill riskera att bli sittande på gatan och amma i kylan. Då gillar man inte oväntade omvägar!
Som tur var hann jag precis in i gallerian när Albin vaknade och var hungrig.
Efter matning låg han så snällt i vagnen och tittade på alla lampor och jag fick mina ärenden fixade.
Just det, han undrade väldigt vems små händer som var i hans ansikte hela tiden, han blev ju vindögd. Det ser så gulligt ut!
Sen somnade han så fint och jag hann sammanstråla med Anna och beställa min efterlängtade parmasallad och DÅ tyckte han förstås att det var lämpligt att vakna och sitta i mitt knä... oväntat, nej...
Det blir stora tuggor när man inte kan skära sin mat.

Det skiljer precis en månad mellan våra bebisar så det blev förstås en hel del förlossningsprat och det visade sig att vi hade haft samma barnmorska (hon som till slut fick ut Albin). Vi hann även med en go´fika medan vi jämförde livet som nyblivna tvåbarnsmammor.  Lite lustigt hur lika vi tyckte allt var. Sist men inte minst gjorde vi upp storslagna planer för året som vi ska vara hemma samtidigt. Får se om vi lyckas få till det, vet ju hur fort tiden gick förra gången.

Men igår fick Albin högsta betyg som shoppingbebis så de blir nog fler rundor. Synd egentligen när man har tiden att man ska leva på föräldrapengar...

Mammas pojke

Ja, lite drygt 7 veckor har hunnit passera sen Albin såg dagens ljus. De första veckorna var väldigt lugna när Mattias var hemma och vi kunde hjälpas åt att acklimatisera oss i den nya situationen. Men ungefär samtidigt som han gick tillbaka till jobbet så började Albins personlighetsförändring från nöjd till gnällig, grining och olycklig.
Nu i efterhand förstår jag att det självklart berodde på att han hade fruktansvärt ont i rumpan. När jag har läst på lite mer om det så ser jag ett tydligt samband. Det han hade heter "anal abcess" och är inte ovanligt men inte jättevanligt heller.

Efter vändan på sjukhuset och antibiotikan har vi fått tillbaka vår nöjda bebis vilket är jätteskönt! Han ägnar stor del av sin vakna till att le, jollra och prata med den som tar sig tid. I brist på annat kan det bli en och annan kudde eller sängmobilen som kan bli samtalspartner om han är väldigt pratsjuk.
Han är ett riktigt matvrak och växer så det knakar och är som sagt snart ikapp storebror i den här farten.

Som tur är trivs han än så länge bra i vagnen så han sover gott när jag hämtar och lämnar Noel på förskolan och jag kan även hinna gå en promenad innan han vaknar.
Allra bäst trivs han när någon bär honom, helst mamma, och han få gå runt och titta på saker.
Nätterna är okej. Jag har fått några nätter där sömnen är riktigt bra men så kommer det några när det är lite si och så. Han är inte ledsen på nätterna utan antingen hungrig eller pratsjuk (vilket tyvärr jag inte är mellan 24 och 06 på morgonen).

Jag har fortsatt att undvika att äta mjölkprodukter även om vi misstänkte att det inte alls var det som orsakade hans personlighetsförändring.
Men igår tyckte vi det var dags att ge honom lite ersättning som innehåller mjölk för att se reaktionen. Tyvärr fick han ont i magen så jag kommer fortsätta undvika det ett tag till.



Just det, sen har han en fenomenal egenskap. Han vet precis när jag sätter mig ner för att äta och då duger ingenting annat än att få sitta i mitt knä. Ja, en bantningsmetod så bra som någon...

Ny hallmöbel

Nu är härliga våren här!

Och för oss hundägare betyder det att man får dammsuga extra mycket. Dels för att Ella tycker att det är dags att svida om till sommarpälsen och dels för att det dras in en hel del grus. Jag dammsuger så ofta så det är inte ens lönt att ställa undan den. Istället är den strategiskt placerad i hallen där sladden räcker runt hela övervåningen.

Personal shopper i skobutiken

Innan BVC-besöket idag gick jag förbi och tittade på nya skor skor. Jag träffade på ett butiksbiträde som var mycket hjälpsam och engagerade sig väldigt i mitt skoval. Sånt är ju alltid trevligt. När vi stod och dividerade om vilken storlek som skulle passa bäst sa han:
- Men till såna där skor har man kanske inte raggsockor, och nickade mot mina helt vanliga, varken tjocka eller tunna strumpor.
Sen gav han mig tips i övrigt vad jag skulle ha till skorna, kjolar, smycken och till och med färgen på byxorna som skulle vara bäst.
Han tyckte nog att jag behövde en riktig upp-piffning men jag kände mig ganska chic idag eftersom jag för första gången hade mina vanliga jeans :-).

Till BVC

Idag är det BVC och läkare som gäller. Hoppas det stannar vid det den här gången!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Jag rockade!

Igår var det onsdag och min plan var att åka till Nackswinget för lite bugg/träning igen.
Under dagen blev Albin på väldigt dåligt humör så jag kände att det kanske skulle bli svårt för mig att tag mig iväg men under eftermiddagen blev han sitt vanliga jag igen och med lite uppmuntra från Mattias så åkte jag.
Igår var det bara bugg och jag fick bara bra partners så jag kunde släppa loss ännu lite mer än förra onsdagen.
I vanliga fall är jag inte den som vill prata under tiden jag dansar men igår fanns det ingen hejd på mig. Till slut upptäckte jag att vi bara stod och tog grundsteg och pratade så då tystnade jag äntligen. Men det visar ju att man blir lite svältfödd när man går hemma :-).

Det var så kul och jag fick så mycket energi och kände mig så glad när jag kom hem.

Efter förra onsdagen när Mattias varit hemma sov Albin jättebra och samma sak i natt. Han sov sex timmar på raken! Kan ni tänka er!? Jag är nästan så utsövd så jag är groggy...

Äntligen vår!

Idag har Noel varit hemma sin extra dag för att se att han verkligen är frisk nog för förskolan.
Albin och jag verkar tack och lov ha fått en lindrigare variant. Eller så jämför jag med hur det tar att vara dunderförkyld i nionde månaden och då blir det här ingenting.

Vårsolen har lyst idag så vi bestämde att träffa Kattis och Benjamin i lekparken på eftermiddagen. Jag packade lite fika ifall läge skulle finnas. Det fanns det, om än lite kort.

Vi hann i alla fall jämföra sjukhusvistelse. De har nämligen haft sin yngsta son inlagd för allvarligt RS infektion, stackarn.
Tydligen väldigt många barn som drabbats i år.
Jag hoppas verkligen att Albin klarar sig ifrån det!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Helgen

Vi har haft en trevlig helg med kusinerna på besök. Noel var lite hängig från och till men kämpade på bra ändå.

Idag är även jag och Albin snoriga så det går åt en hel del papper.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Tjoohoooo!

Japp, jag tog mig iväg. Tänkte inte ens tanken att jag var för trött.

Kvällen började med att jag verkligen överraskade Chatrin med min uppenbarelse. Det hade hon nog inte väntat sig. Verkligen kul att säga hej till varann live.
Sen gick jag och satte mig på bänken, mitt bland ett gäng äldre damer. Så tar låten slut och mot mig kommer en gubbe. Vad händer? Bjuder han upp nån av damerna i sin egen ålder?! Nehej, så klart inte utan han tågar fram till mig och bjuder upp. VARFÖR?! Jag fattar det inte. Så klart kunde han inte dansa heller utan jag fick promenera runt två låtar vilket just igår ändå var helt okej. Snacka om mjukstart.

Sen fick jag en perfekt blandning av nya och gamla bekantskaper och det var väldigt skönt att få sträcka ut kroppen och konditionen var bättre än jag trodde. Det jobbigaste var att undvika att titta i spegeln som pryder en hel vägg. Jag är ju inte den snyggaste pinglan i stan...
Men jag hoppas jag kan ta mig dit fler gånger. Perfekt motion tills jag kan komma igång med löpningen.

Arga snickaren och dansdags!

Ikväll klockan 20.00 är det dags för programmet där Noels bästis från förskolan får sitt hem omgjort av Arga snickaren.

Jag kommer själv att spela in det eftersom jag har storslagna planer att återvända till dansens värld ikväll.
På dansklubben Nackswinget har de socialkväll på onsdagar mellan 20 och 22. Då är det någon som spelar musik (oftast från datorn men ibland live) och man får bugga i två timmar.
Ikväll är det min kompis Chatrin och hennes kille Mattias som står för musiken och det som passar så bra är att de kommer blanda in foxtrot. Kan inte bli en bättre mjukstart för min kropp. Två timmar känns lagom länge att vara hemifrån så hä första gången på 6 veckor.
Tack vare sjukhusvistelsen och Albins fasta så finns det gott om utpumpad mjölk i frysen så grabbarna ska klara sig.

Nu håller jag tummarna att jag kommer ha energin att verkligen ta mig iväg när det gäller och inte bli fast i soffan.

Eloge till alla hemmafruar!

Det blev inte så dåligt med Noel. Ganska snorig, lite feber och lite huvudvärk. Men med Alvedon så märks det knappt. Som tur var ingen magsjuka!
Idag har jag gjort mitt bästa att aktivera två barn. Tur att Albin är på bra humör igen, det gör det hela mycket, mycket lättare.
Men det är lite pusslande att få alla mätta, torra och trötta på samma gång för t ex vila. Idag var det Albin som inte ville sova när jag och Noel tyckte det passade, tyvärr.
Sen när man har lekt med bilar (förstås), ritat, spelat spel, lagt alla pussel och degat (lekt med lera) så tar min fantasi slut. Skulle behöva gå en kurs i "hur man aktiverar barn på bästa sätt utan att bli döless själv".

Mina tankar går till alla dessa hemmafruar som till exempel min mamma som var hemma med mig och min bror år ut och år in, dag ut och dag in, dessutom med en resande man som var mer borta än hemma. Kan inte funnits mycket Öppna förskolan, barnvagnsbio och annat att roa sig med. För att inte tala om nollutbudet av TV, som är världens bästa barnvakt när man behöver sitta stilla och amma.
Mycket bra jobbat, jag beundrar er verkligen!

Snorig storebror.

Idag efter lunch ringde de från förskolan. Noel klagade på magont och var hängig.
Hurra, magsjuka tänkte jag, precis vad vi behöver i helgen när vi ska ha besök och allt.

Han var verkligen dålig när jag hämtade honom. Jättesnorig och med feber.
Nu återstår det väl bara att vi fått nåt trevligt RS-virus på besök...

Published with Blogger-droid v1.6.7

Inte vad jag hade tänkt.

Min fredag hade jag planerat ungefär så här:
Följa Noel till dagis, gå och visa upp ett infekterat blöjeksem på Albin för BVC och få tips på en bra kräm, hoppas Albin är på shoppinghumör, åka hem och ta emot främmande från Gävle, somna i soffan till Let´s dance.
Låter som en rätt trevlig dag va?

Så här blev det:
Följde Noel till dagis. Tog en promenad till BVC för att visa Albins rumpa. Hon tittade storögt på den och kallade till sig en kollega som snabbt sa:
- De måste till läkare!
De började ringa runt till vårdcentreler i närheten men ingen ville ta sig an en sån liten utan de skickade oss till SÖS och Schsska Barnsjukhuset.
Förvirrad ringer jag till Mattias och säger att ha måste hämta Noel för vi ska till SÖS.

På SÖS är väntrummet fullt av RS-barn som nyser, hostar och snorar och ser ganska sjuka ut. Jag försöker hålla mig undan och lägger en handduk över Albins näsa och mun. Vi fick snabbt ett eget rum när vi väl blivit inskrivna.
En ST- eller AT-läkare (presenterade sig som "under utbildning") kommer in och tittar på rumpan. Ser bekymrad ut och kallar på en erfaren kollega. Han tittar på rumpan men ser inte så bekymrad ut.
- Jaha, det här är ovanligt men det händer då och då. Det är inget att göra åt utan låta det läka ut av sig själv. Möjligtvis ge honom smärtstillande som Alvedon.

Jag slänger en blick på ST läkaren och ser att han inte ser nöjd ut så jag börjar pressa den andra läkaren om det inte finns nån salva som kan lindra smärtan?
Till slut får jag till en remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus som vi skulle åka till om det blir värre. Men det var ingen idé att åka dit nu för de skulle bara skicka hem oss.

Nu börjar jag få en olustig känsla i magen och när  ST-läkaren kom in med remissen så frågade jag hur han skulle ha gjort om det var hans son?
- Jag går och ringer Astrid Lindgrens och se om de tar emot er, svarade han.
Han fick inte tag i dem men kom tillbaka och sa:
- Jag hade åkt dit NU och visat upp honom.

Jaha, då står jag utanför sjukhuset med en remiss i handen, lite chockad, och ringer och konsulterar Mattias.
Vi bestämmer att det är klart jag ska åka dit med honom. Sagt och gjort så satte jag mig på 3:ans sightseeingbuss runt stan till Karolinska sjukhuset och Astrid Lindgrens. Eftersom bussen stannar var hundrade meter så hade jag gått om tid att reflektera.
Han hade haft ett otäckt utslag som kom i samband han blev grinig och som kulminerade fredagen när han bara skrek och skrek otröstligt. Han hade blivit grining igen nu när den här bölden dök upp igen...

På Astrid Lindgrens, som var en ny bekanskap för oss, fick vi återigen snabbt ett eget rum att vänta i. En läkare kom och tittade och konstaterade att det här skulle göras nåt åt. De tog prover som vi fick vänta på svar på en bra stund.
Jag satt och tänkte att det blir nog antibiotika som ST-läkaren på SÖS hade antytt.
Så kommer läkaren tillbaka med provsvaren som visar att han är ganska smärtpåverkad och vi ska bli inlagda för operation i morgon.

Nu hamnar jag i en minichock och kan inte ta till mig riktigt vad läkaren säger. När jag ringer Mattias så kan jag inte återge nåt ur samtalet annat än att vi ska läggas in och han måste packa en sjukhusväska (igen) och komma...

Nu börjar Albin skrika och skrika och jag kommer in på rummet som vi ska tillbringa natten i som är ett "två-familjs-rum". Hurra... här kommer jag, lite förvirrad av minichocken, med en bebis som skriker så vi kan inte ens presentera oss. De var jättetrevliga och försökte hjälpa mig till rätta men jag tror inte de jublade heller.

Mattias och Noel kommer upp med en väska och lite mat. Mattias undrar fortfarande vad det är han har men jag kan fortfarande inte säga vad det heter... De stannar en stund men vid nio är Noel supertrött så de åker hem.
Efter nån timme av gallskrik satte de in smärtstillande dropp och Albin, den stackaren tystnade, tittade upp mot mig och började le och prata...
Jaha, där ligger jag i sängen, lätt illamående och tankarna börja mala. Han ska alltså sövas i morgon, det är väl alltid en risk? Trots att hans 5 veckor anses som "gammalt" hos dem så känns det inte så för mig. Hur ont har han egentligen haft? Hur dålig mamma är jag som inte har satt hans skrikande i samband med det här?
Jag har fått order om att amma honom sista gången halv sex  på morgonen för att han ska vara fastande i fyra timmar innan operationen. Det innebär att operationen skulle ske vid lunch.

På morgonen är Albin lugn och jag är lite lugnare och mina rumsgrannar, som ska åka hem under morgonen, undrar vad det är han har?
Jag kan fortfarnde inte riktigt svara...
Sen blir det en till dag av väntan.
Jag får hjälp av sköterskan att förbereda honom inför operationen med bad och sjukhuskläder. Magen knyter ihop sig när jag ser den lilla människan som inte vet vad som väntar honom. Som tur är får jag "terapisamtal" med rumsgrannarna som hade opererat sin sons öga två gånger och de berättade vad jag hade att förvänta mig.
Albin får näring via dropp och fastan går bättre än jag nånsin kunde tro.
Jag fick veta av narkosläkaren att vi skulle vara tvungna att stanna en natt till för bevakning eftersom han var under 3 månader.

Så kommer äntligen kirurger upp vid 13-tiden och tittar på honom. Jaha, det här måste vi skära i konstaterade de. Sen kommer de tillbaka och har ändrat sig.
Nej, de ska göra det under lokalbedövning och sen får han antibiotika i en vecka. Vi får åka hem direkt efter det är klart!

Tusen kilo lättar från mina axlar och jag ringer Mattias med den glada nyheten. De kommer upp en stund innan kirurgen kommer tillbaka för att utföra ingreppet.
Ingreppet går jättebra och är över på 5 min. Det finns en risk att det kan återkomma men antibiotikan ska förhoppningsvis göra att det håller sig borta.

Jag packar ihop våra saker och vi åker nöjda hem med en helt ny bebis, eller rättare sagt, med bebisen som vi åkte från BB med...
Vad han hade? Jag vet fortarande inte det medicinska namnet på det...
Klockan hade runnit iväg när vi väl kom hem och hela familjen somnade utmattade, avslappnade i soffan till "Andra chansen".

Ja, så kan det gå när man går till BVC för att visa upp en rumpa. Nån shopping blev det inte den här gången heller...

Nystucken Albin med sista smärtstillande droppet.

Så nu har vi alltså stiftat bekanskap med ännu ett sjukhus. Noel reagerade inte ens, han har vant sig att mamma är på sjukhus. Har också lärt sig att snabbt hitta ett lekrum.
Jag och Albin har tillbringat vår andra natt på sjukhus tillsammans om man räknar med när han var 8 veckor och jag opererades när han låg i min mage...

Nu hoppas jag att vi slipper se sjukhusväggar på många år.
Mina tankar går till alla föräldrar med kroniskt sjuka barn, vilken pärs de går igenom!
Sist men inte minst tycker jag att all sjukhuspersonal ska få lön för det fantastiska jobb de gör! Vi har blivit så otroligt bra bemött! (förutom läkaren på SÖS som skickade hem oss, han skulle jag gärna säga ett och annat till!)

Blir det dans tro?

Idag är Noel inbjuden på grannavdelningen för disco igen. Han tog på sig "dagisskjortan" för att vara fin för fest.
Sen försökte jag peppa honom hela vägen dit att han skulle dansa och inte bara hänga i baren som sist. Men tyvärr pratade han lite väl varmt om popcornen som de fick förra gången.
Nu håller hela mitt danshjärta tummarna att det blir NÅN dans i alla fall.

Maternity blues

Eller tredagarsgråten som den också kallas tror jag att jag har drabbats av flera veckor för sent. Den kan komma tre dagar efter förlossningen men jag tror att jag har inte haft tid att känna efter förrän nu när Albin mår bättre.

Så här står det i boken och det beskriver ganska bra hur det känns.
"Tredjedagsgråten drabbar 60-80% av alla nyförlösta kvinnor och det är vanligt att känna sig utmattad, inte kunna sova, känna sig instängd eller orolig. Aptiten kan påverkas åt båda håll, man kan känna sig irritabel, nervös, orolig för om man kommer att klara av att vara mamma."
Allt detta för att hormonerna går ur kroppen. Tur det finns en förklaring till att man blir helt personlighetsförändrad.

Det som inte står med är det ständiga dåliga samvetet jag dras med. Framför allt mot Noel. Det blir ju hela tiden att jag sätter Albin först eftersom han skriker högst.
Det skär i hjärtat när Noel säger:
"Snälla mamma, kom och lek med mig, en liten stund bara" och där sitter jag och ammar Albin.
Jag är så otroligt tacksam att han har sina timmar på dagis så han får stimulans och jag får koncentrera mig på Albin.

Förutom att tillfredsställa Noels, Albins och Ellas behov så känns det som jag ständigt står med huvet i disk- och tvättmaskinen...
Nä, nu är jag långt ifrån den glamourösa "Latte-mamman".
Tur jag får ett leende eller en kram av de små armarna då och då så det känns värt det!

Får man äta...?

På vägen till dagis idag hade jag och Noel en märklig konversation.
Noel som gick och funderade på sidan av vagnen frågar:
- Får man äta snö?
Jag: Nej, det ska man inte göra, det vet du (tjatat om hundra gånger).
Noel: Is då?
Jag: Nej, man ska inte äta is heller.
Noel: Man får absolut inte äta hundkiss... det svider...
Jag: - Öh...?! Nä, man ska inte äta hundkiss.
Sen kan jag inte låta bli att undra hur han vet det? Och svider det verkligen, vem har provat?!

Äntligen lite råd från BVC

Idag var det dags för BVC igen för att väga och mäta Albin och se att han går upp som han ska. Trots hans magproblem så har jag inte varit orolig för den biten eftersom han växer ur kläderna från dag till dag. Mycket riktigt visade sig att han hade gått upp över 500 g på två veckor.

Noel låg snäppet under kurvan och den sköterskans enda råd var att ge honom mer mat oftare, fast han ammade varje timme i snitt, jättebra råd... (som tur är har jag bytt BVC eftersom jag flyttat sen sist).

Albin ligger istället snäppet över kurvan så den här sköterskans rekommendationer var att försöka att inte amma honom tätare än var tredje timme för hans mages skull. Sen ska jag pumpa ut den första tunna mjölken som är gasbildande och som han sätter i halsen eftersom han är så glupsk (baserat på viktkurvan). Och ge Semperdroppar eller Miniform tyckte hon.
Känner mig uppmuntrad över att hon faktiskt gav mig konkreta råd  istället för att säga "alla barn har mer eller mindre ont i magen".
Tyvärr tog hon ner mig på jorden när jag sa att han redan har vänt sig från mage till rygg.
- Han lyfte väl huvet för högt och ramlade över, sa hon.
Men hon höll med om att han var väldigt stadig.

Efter besöket planerade jag lite mysshopping i Farsta, det var ju ett tag sen jag shoppade. Jag började med det viktigaste, en ny amnings-bh som jag bara MÅSTE ha.
Tyvärr var inte Albin på shoppinghumör. Det hela slutade med att butiksbiträdet gick omkring med Albin, som gallskrek, i famnen och jag sprang fram och tillbaka och försökte hitta rätt storlek. Vi var alla tre svettiga och jag vet knappt vad jag till slut köpte...
Efter den pärsen utbröt världens huvudvärk ochjag  tappade all lust för mer shopping så jag vände hem igen. DÅ tyckte Albin det passade bra att sova tre timmar i sträck i vagnen. GRRR...