Tur det går över.

I morse var Noel på väldigt dåligt humör när han vaknade. Efter en hel del gnäll och ingenting som dög så utbrister jag till slut, lite frustrerat:
- Men kära Noel, vad har du vaknat på för sida idag egentligen?!
Noel i sin tur spänner ögonen på mig och fräser till svar:
- På VÄNSTER sida!!

Jag började skratta för jag blev så paff. Då kunde inte han heller hålla sig för skratt och så var det dåliga humöret som bortblåst!

Konsten att slänga bort en lördag...

2/3 av dagen avklarad, ifall vi ska prata högskoleprovstermer. Rivstart med TVÅ matteprov på raken. Ha ha ha! Jag hade glömt den sjuka tidspressen. Inte bra för en ringrostig hjärna. Det blev mycket efter divisen " hellre gissa än lämna blankt".

Som tur var blev passet innan lunch svenska och engelska läsförståelse.
Kändes ju betydligt bättre!
Men en sak är säker. Jag kommer vara slut i huvet ikväll. Helt slut!

Hoppas han får känna så många gånger i sitt liv!

Vi plockade löv för att pyssla ihop en hösttavla. När vi började var Noel helt inställd på att han skulle ge sin tavla till våra kära hundvakter. Men ju längre tavlan framskred desto nöjdare blev han. Det hela slutade med att han inte kunde skiljas från den för han tyckte den blev så fulländad! Så där fick jag stå lite röd om kinderna och istället räcka över min. Tänk vilken härlig känsla att vara så nöjd med något som man har åstakommit? Tror ärligt talat jag aldrig har varit med om det själv hittills i mitt liv.

Skit-spel!

Kära Wii fit,
Först tyckte jag att du verkade rätt trevlig och kul även om du var begagnad. Men efter en mer ingående presentation igår känner jag att jag måste reda ut ett par saker.
Du är ganska rak i din kommunikation, vilket jag i vanliga fall brukar uppskatta men det finns gränser. Jag kan köpa att du talade om för mig att jag är överviktig så där på en gång, när vi just har träffats. Helt okej, jag skyller på graviditetskilon som hänger kvar.
Men när du slängde ur dig att min "Wii-fit-ålder" är 54 år. Allvarligt, överdrev du inte en aning? Visst, det här med barn och sömnbrist tar ett par år av mig, men plussa på 18 år?! Tog du kanske i för att du tycker jag är en gnällkärring ibland? Är du säker på att du inte blandade ihop med med en tidigare ägare som stått på den där brädan och blivit scannad? Jag förstår att de gjorde sig av med dig. Det krävs lite psyke för att umgås med dig verkar det som.

Efter vi hade ordat lite lurade du mig till att börja träna och utsåg dig själv till min PT. Sen rocka rockring för att försöka slå rekordet. Erkänn att ingen har egentligen tagit det där rekordet utan ni har det bara för att man ska drabbas av speldjävulen va? VA?!

Sist men inte minst. Om du nu är så smart att du kan räkna ut att jag är en tant i en medelålders kropp, kanske du också kan räkna ut, och tala om, att har man inte rockat rockring sen man var 4 år kanske man inte ska göra det frenetiskt i en halvtimma på en gång. Och kanske inte med fem rockringar som du slängde på mig samtidigt? Du om nån borde ju kunnat förstå att jag skulle få väldig träningsvärk!!!
Hur har du nu tänkt att vi ska "ses varje dag" som du sa, om jag har ont i muskler som jag hade glömt bort att jag hade så här på en gång?

Nä du, vi får nog jobba på vår relation lite innan jag litar på dig.
54 år?!
Allvarligt?
Jag ska nog allt visa dig!!

Han är tillbaka!

Äntligen är buset tillbaka i Noels ögon. Så idag har jag fått vara lektant på hög nivå. Men det spelar ingen roll hur roliga lekar jag än hittar på. Efter ca 5 min säger han:
- Men mamma, ska vi inte leka med bilar?!

Dags att repetera!

Jag har fått för mig att det är dags för mig att skriva Högskoleprovet igen. Jag har nämligen en gnagande känsla i magen om att framtiden som vuxendövtolk kan vara lite oviss och kan kräva andra vägval och då gäller det att vara förberedd.
Där kommer högskoleprovet in. Det kan vara en väldig bra genväg mot nya mål. Istället för att ägna år till att läsa upp betyg och behörighet kan man istället ägna en lördag till ett prov. Låter väldigt smidigt va?
Jag har skrivit det tre gånger förut, på den tiden när det var dags att gå vidare efter gymnasiet, alltså 16-17 år sen. Tanken har slagit mig att jag verkligen borde kunna förbättra mitt mediokra resultat ganska enkelt nu med mer livserfarenhet.

Döm då min förvåning när "de" har bestämt sig att just i höst, efter år ut och år in av oförändrat upplägg ska ändra provet.Ja, just det, de halverar delen man har nytta av livserfarenhet och svenska och istället ökat mattedelen med två helt nya delprov, matte och kvantitativa jämförelser.
Det är inte alls så att jag var dålig i matte men jag har inte använt några såna kunskaper sen jag slutade gymnasiet. Möjligtvis lite plus och minus och kanske procent då och då.
Här kommer ett exempel på uppgifter jag ska lösa på lördag:
Vad är √ 90/10 / √ 75/25 ? 
eller
Om 7x < 1/7 vad är då x? 

Det är ju inte svårt om man kan det. Men det är just det, att minnas hur man gjorde?! Det blir helt enkelt att gnugga geniknölarna en del under lördagen.
Eller, kanske ännu bättre, inte ha så höga förväntningar på resultatet...

Det känns lite som när jag bestämde mig för att studera en termin i Frankrike med enbart skolfranskan i bagaget. Det hade väl inte varit nåt, om det inte hade varit 6 år sen jag lärde mig den sista glosan och böjde sista verbet, tills jag åkte!

Ibland måste jag säga att jag känner mig som en riktig gambler! =)

Nya direktiv?

Jag undrar om inte läkarna här i Stockholm har fått nya direktiv att följa upp sina patienter 24 timmar efter besöket? Eller gäller det bara barn kanske?
Hur som helst ringde läkaren från igår och undrade hur det var med Noel.
Jag svarade att jag tyckte att han varit bättre idag och febern inte återkommit förrän i eftermiddags.

Han i sin tur tyckte att det lät bra och trodde att det skulle vända nu och han var inte orolig.
Så kommer det, det där "men:et". Är han inte feberfri på lördag måste vi komma in med honom igen.

Första tanken återigen är ju:
Vad omtänksamt det känns att de följer upp honom.
Så kommer den andra tanken som gnager och ingen vill svara på:
Vad är det egentligen de misstänker att han kan vara drabbad av?

På onsdagar kan inte hundvakterna förbarma sig över Ella så då måste vi ut, friska som sjuka. I vanliga fall är det sällan problem. Noel cyklar, springer, kickar bredvid eller står möjligtvis på brädan.
Men är man sjuk får man vara lite liten och bli nerbäddad i vagnen. Han somnade bums.

Jag skulle säga att vi blir ett mindre ekipage som kommer med Noel i vagnen, Albin på ryggen och Ella runt midjan.
De flesta jag möter ger mig lite medlidsamma blickar men jag tänker mig som "super-mamman" och försöker se det som extra träning. För jag är rätt svettig när jag kommer hem. Speciellt idag när jag märkte när jag kom hem att Albin sparkat av sig ena skon så jag fick gå rundan TVÅ gånger.

Slutet gott...

Allting gott när stora älsklingen är hemma igen!
De mer ingående proverna visade inget, han fick Alvedon och talade om för doktorn att "Jag är frisk nu!".

Nåja, jättefrisk är han ju inte men jag hoppas att det vänder nu.

Déja vu

Min rast fick ett abrupt slut. Läkaren från igår ringde och frågade hur Noel mådde idag? Wow, tänkte jag först, vad omtänksamt.
Men snart förstod jag att det var nåt annat. Hon sa att hon funderat, pratat med sin student som var med igår, tittat på proverna och tyckte att vi skulle åka till akuten, pronto.
Och då slog det till, som förra gången när jag gick till BVC med Albin och slutade med kirurgen på Astrid Lindgrens, jag kunde inte ta till mig riktigt vad läkaren sa. Fick svårt att återberätta när jag ringde till Mattias.

Så nu är det dags igen... Akuten, sjukhus och timmar av ovisshet.
Been there done that.

Jag har rast!

För det kan man väl säga att jag har när båda barnen har somnat för en stund? Det är alltså NU jag ska hinna: sova, äta, plocka undan, dammsuga, gå på toan med stängd dörr, träna, fixa med saker jag ligger efter med i allmänhet och... ja, och kanske bara sätta mig ner och ta det lugnt en stund.
Eftersom jag vet av erfarenhet att rasten inte brukar vara särskilt lång så börjar jag med det sista. Ta det lugnt en stund med en kopp kaffe eller två eftersom jag inte hann med det igår- SKÖNT!

Här är läget minst sagt hängigt för tredje veckan i rad. Hosta, feber och halsont.
Idag tog jag med Noel till läkaren för att utesluta att det är nåt som går att behandla, och precis som jag misstänkte är det bara att vänta ut.

Förutom läkarbesöket med ett sjukt och ett hungrigt barn, har vi gjort absolut ingenting idag...
Ändå hann jag varken få i mig lunch eller eftermiddagskaffe och jag är helt slut!?

Jo, vi tittade förresten på "Nicke nyfiken firar jul" där det skrevs önskelistor.
Jag frågade Noel vad han ville skriva på sin önskelista? Hans svar sa en del om hur han mår:
- En halstablett...

Har ni tänkt på hur otroligt viktigt det är att hjulet är svängt när man parkerar sin cykel? Inte jag heller.
Men för husfridens skull låter jag det numera det ta sin lilla tid att ställa cykeln absolut rätt...

Min duktige son!

Han lagade sin egen mat, i sina egna grytor. Stekt kött och kokt ris. Det bästa var att han åt upp allt när det väl var dags att äta. Jodå, jag vet att grytorna är pyttesmå men Noel är inte en storätare så det blev faktiskt mer än vanligt.

Jag, som de flesta hemmafruar/hemmamän, tycker inte hushållsarbetet är det som ger guldkant på tillvaron. Men nu har jag kommit till insikten att laga mat och dammsuga är väl inte så farligt så länge man slipper ha nån hängande på ryggen, magen eller benen. Samtidigt.

Man måste ju försöka...

Imorse vaknade Noel med halsont och hosta så han fick vara hemma.
När jag frågade vad han ville ha att äta svarade han att glass skulle vara bra för hans hals. Jag höll med och hämtade en isglass. När den var uppäten tittade han på mig och sa:
- Kanske en kaka skulle vara bra för hostat?!

Shake på Yesterday

Yiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!
Så kändes det efter sista tonerna hade klingat ut i fredags. Kvällen blev allt jag önskade. Mysigt ställe, toppenmusik, lagom med folk och supertrevligt sällskap.
I bilen dit avhandlades "allt som hänt sen sist" och vi kom så klart in på sömn... Det visade sig att den här mammans bästa tips var att tejpa en lång sladd på golvet i sicksackmönster, ta in vagnen och putta vagnen med foten, över kablarna på natten. För att simulera guppig väg alltså. Man kan inte annat än beundra föräldrars uppfinningsrikedom när det kommer till sömnfrågan.

Väl framme blev det kanske en liten aning trög inledning eftersom jag kände mig så rackarns ringrostig och fick äran att dansa med nya, visserligen bra killar men det ger ändå en obekant känsla.
Men vad kvällen led blev jag varm i kläderna och fick den ena toppendansen efter den andra.
Eftersom jag åkte med riktiga entusiaster som håller ut in i det sista så fick jag för första gången samla ihop alla mina sista krafter och nonchalera alla känslor av trötthet till tonerna av "Maniac". Ni vet, från 80-talsfilmen Flashdance där hon tränar.
Den här:

Ha ha. Inombords kände jag mig typ så... fast med kläder... Speciellt det där hoppet som avslutas med en kullerbytta ;-).
Svårt att tänka sig en annan natt när klockan är just efter 01...

När vi packade ihop våra saker för hemfärd tittade Helen (min chaufför för kvällen ) på mig och sa:
- Malin, nu ser du så där härligt danslycklig ut!

Bara en dansare till en annan förstår den riktiga innebörden av den meningen.

Vatten över huvudet

Jodå, jag putsade fönstren i fredags. Jag borde kanske ha insett att det inte var ett gott tecken att det började regna på tvären precis när jag vänt dem ut och in. Istället fortsatte jag med att rengöra vår kammin, med Albin.
Jag var alldeles svettig när jag tog ut askan ur kamminen samtidigt som jag försökte hindra Albin att klättra in. Han lyckades riva bort en kant så jag hämtade limmet och var supernöjd när ingen av oss faktiskt blev fastlimmade. Jag skyndade mig bor det med det och rengöringsmedel för att förhindra nån olycka men glömde vattenhinken med askvattnet kvar på golvet...
När allt var upptorkat och Albin bara hade ytterst lite sot runt munnen så skulle jag ha velat delat ut en hemmafrumedalj till mig själv för att jag lyckades trots att jag samtidigt, mitt i allt, agerat klätterställning också.
Men jag gör aldrig mer om det! I sällskap med Albin alltså...

Albins sovvanor, eller snarare bris på sovvanor, har styrt mitt liv det senaste 4-5 månaderna. Jag har således inte varit nån nattsuddare direkt. Överhuvudtaget har jag inte planerat in någon aktivitet efter klockan 21 på väldigt länge för det har känts helt omöjligt att orka med.
Men, idag, eller rättare sagt ikväll är det dags! Jag kände att jag måste bryta min vardag hemma med något annat än jobb (vilket i och för sig också är roligt).
Ikväll klockan 20.00 blir jag upplockad för en, vad jag hoppas, supertrevlig danskväll på ett favoritställe med en favoritorkester! Jag känner redan hur bara tanken på den fyller mig med energi så jag tror jag ska putsa fönster och byta gardiner så det är fint när vår nya soffa anländer :-).
ÄNTLIGEN DANS!

Sixten har kommit!

Sitter i Globen shopping och väntar på Anna & Sixten.

Idag har jag varit ute och rört mig bland vanligt folk. Jag stod stilla med vagnen när plötsligt en äldre dam kommer och går rakt in i den, helt omotiverat eftersom jag står på sidan just för att inte vara i vägen. "Jävla idiot" snäste hon när hon gick förbi mig.
Då svarade jag på ett mycket moget och vuxet sätt:
- Kärring!
Men jag höll mig i alla fall från att räcka ut tungan. Alltid något.

Vi gör våra bilar fina inför vintern...