Skogsutflykt

I söndags tog vi oss äntligen i kragen och åkte så Ella fick springa av sig lite.
Mysigt!

Byte i "projekt familjeliv".

Det är nedräkning tills det är dags att byta projektledare här hemma. Nästa vecka börjar vi övergången med att både jag och Mattias jobbar halvtid och sen kör jag heltid april och framåt.
För mig känns det odelat bra och positivt som ni säkert har förstått.
Jag är självklart medveten om att jag kommer missa många "moments" med mina fantastiska barn men det har jag accepterat, även om det känns lite sorgligt emellanåt.

Jag har planerat en bra avslutning på mitt dryga år hemma med pojkarna med en långweekend i Umeå tillsammans.
Men jag har hört att de har typ snö där, och vinter...
Eller som Noel uttryckte det när jag började prata om att vi skulle packa ner vinteroverallen.
"Jaha, vi har vårare här".
Jo, vi har det nog lite "vårare" här. Absolut.

Jag tjatar ju en del om vår kära extra familj men det är bara för att de är så bra! Inte nog med att de är blomvakt, hundvakt och barnvakt, de råkade även ha en lillasyster till mig. Jag och Marlén är så lika och det är nog därför jag trivs så bra med henne. Vi är i ungefär samma ålder och har liknande intressen.
Eller, hon är en 23-årig snygg singel-pingla och jag är en 36-årig, ganska trött, visserligen ogift men knappast singel, tvåbarnsmor.
Ja, superlika som sagt...

Wow, vilken fint ordnad vernissage. Det hela var ett projekt som avslutades så flott.
Alla barnen var så förväntansfulla och stolta. När jag kom in fick jag ett program av Noel där jag kunde läsa om projektet och med namn och nummer på vem som gjort tavlorna.
Bredvid varje tavla fanns det också några kommentarer från barnen när de målat.

Dessutom var det uppställt ett snacksbord med vit duk och salta pinnar. Och saft och kaffe förstås.
Ja, kändes mycket högtidligt och fint så jag kan förstå Noels tanke att kanske en prinsessa skulle komma.

Albin tyckte det var hur kul som helst med alla barn, tavlor i hans höjd och framför allt, snacks som alla villigt matade honom med.
Noel visade stolt upp sin tavla för sin lillebror. Och Albin i sin tur följde snällt efter barnen som ville visa just sin tavla för honom.
Och så var det mingel med andra föräldrar och en hel del bus från exalterade barn. 

Bäst att svida om. Ska nämligen på vernissage på Noels förskola. Noel har sett fram emot det hela veckan och jag förstod att det var en stor grej när detta utspelade sig i morse.

Han kände snabbt av stämningen på tv-nyheterna att det var nåt speciellt.
- Mamma, vad säger de på TV?
- Det har fötts en prinsessa, svarade jag.
- Vad är det?
- Men det vet du väl. Kungens och drottningens barn.
- Jaha, kommer hon på min vernissage?

Hur blev det med kalaset?

Jo, efter jag frågat Noel och kollat runt bland andra föräldrar så kändes det som rätt beslut att Noel skulle gå på kalaset.
Det visade sig vara på ett lekland och nästan hela avdelningen var där. Trevligt!
Men nu återstår dilemmat om Noel måste bjuda tillbaka i april?

Vi har haft sån tur

På Öppna förskolan avhandlas lite ditt och datt mellan föräldrarna. I veckan hamnade jag i ett otroligt intressant samtal om barnvakter och det är väl ett ämne som ligger småbarnsföräldrar varmt om hjärtat.
Det hela började med en mamma som skulle lämna bort sitt barn till barnvakter för första gången och bad om lite råd.
Det var det klassiska. Folk runtomkring paret tyckte att det var dags för paret att få göra nåt på tu man hand eftersom barnet är relativt "gammalt". Det är ju viktigt, det vet alla.
Det här paret är som de flesta här i Stockholm, inflyttade, så de har inga nära anhöriga som de träffar dagligen och som barnet kan knyta an till eftersom de träffas regelbundet. Barnvakterna var i det här fallet tillresta släktingar som barnet bara träffat några gånger med långt mellanrum, och de tyckte att de absolut skulle "passa på" att gå ut och roa sig. Det är ju av största välvilja från alla håll men kan bli så fel!
För oss som var med samtalet kunde vi snabbt läsa mellan raderna att den här mamman inte alls kände sig trygg i situationen. Och, faktum var, att alla vi som satt där hade liknande tillfällen att jämföra med. Det tragikomiska var också att nästan alla råkat ut för frasen "Nej, ha så roligt ni, vi kommer inte höra av oss, det kommer gå så bra!" när vi försynt bett om att få feedback under tiden man är borta. Samtliga mammor vittnade om att de hade lika gärna, förmodligen hellre, stannat hemma efter det eftersom stunden borta gav absolut INGENTING annat än oro. Någon beskrev till och med att hon kände sig sjuk i kroppen och hon grät hela tiden. Men hon trodde att det skulle vara så och stod ut. Det handlar inte alls om att man misstror barnvakterna utan jag tror att det helt enkelt är ett biologiskt mamma-barn-band som naturen har sett till ska finnas där. Själv blev jag kallad kontrollfreak. Och fick ingenting ut av stunden. Satt med blixtrande huvudvärk.

Samtalet slutade med att alla mammor avrådde å det bestämdaste till den här kvällen och inte falla för trycket. Utan i stället vänta tills hon känner sig redo, för tro det eller ej, men den dagen kommer och då blir det en bättre upplevelse för alla inblandade.

Det här får mig att vara så otroligt tacksam över att vi har haft den fantastiska turen att hitta våra grannar som jag känner mig hur trygg som helst att lämna barnen till. De gör alla rätt, sett ur föräldraperspektiv. De hör av sig kontinuerligt med små sms-rapporter och det gör att jag kan slappna av totalt. Sen är det ju det här att de träffas och byter några ord med varann dagligen när vi lämnar Ella mellan husen. Det bygger upp förtroende från alla håll.
Önskar bara att fler hade barnvakter som dem att tillgå för att pussla ihop vardagen.

I dag var det visst inte lönt att sminka sig. Prins Daniels presskonferens från i morse varvas med hans bröllopstal...

Ibland har jag så rolig sambo.
Som i kväll. Jag uttryckte nämligen glädje över att jag fick sovmorgon till 6.45 i morse. Eftersom båda barnen är lite krassliga sover vi uppdelat för minimera uppvaknandet (nu igen).
Det visade sig i alla fall att han trodde att jag sovit till 6.45 non-stop.
Ha ha ha. Han är verkligen för rolig!

Efter en veckas huvudvärk kröp jag äntligen till korset och tog en 50-kronors migräntablett som jag varit för snål för att ta, fast jag visste redan förra lördagen att det var det enda sättet att bli av med huvudvärken.
Så dumt att jag väntade en hel vecka att ta den. Jättedumt faktiskt.

Var och snurrade vid "min" gamla tunnelbanestation Liljeholmen. En sån där lurig en där dörrarna helt plötsligt öppnar sig på "fel" sida på tunnelbanan. Det ser ganska kul ut när folk står och väntar framför dörrar som inte öppnar sig... Och deras förlägenhet när de vänder sig om och går ut på andra sidan.
Lite gulligt.
Igår var det alltså jag som stod och stirrade på stängda dörrar, med ökande panikkänsla för att inte komma ut. Jag hade musik i öronen så jag hörde inte de andra öppna sig. Hann precis slänga mig ut under varningspipet.
Det känns faktiskt ganska fånigt. Men det höjde pulsen en aning och man kommer liksom igång.
Som när man halkar och fort är uppe och tänker: "såg nån mig?!".
Sen känner man efter om man har ont.

Det är svårt att missa att det är Alla hjärtans dag i dag.

 Lite förstörd har den blivit för mig när jag jobbade i butik. Jag vet inte hur många män (ja, framför allt) som kom in i butiken just innan stängning med panik i ögonen efter nåt att köpa. Inte för att de ville det utan för att de visste att det blir ett "jävla liv" om de inte kommer hem med nåt.

Men samtidigt tycker jag att det är bra att den finns. Det är så himla lätt att vardagen bara rullar på och man hinner inte ta tag att visa uppskattning till varann. Eller, JAG hinner inte det rättare sagt. Förra året gick den tämligen obemärkt förbi med tanke på att Albin var nyss kommen in i våra liv. Så i år tänkte jag faktiskt överraska Mattias med middag och bio på tu man hand och bokade barnvakter och köpte biobiljetter.

Ja, så visade sig att Mattias måste jobba i kväll av alla kvällar... Lite besviken blev jag kanske men inte hela världen. Och så smålog jag för mig själv och tänkte på alla singlar där ute som tror att det här är "stora kvällen" när det flödar romantik hos alla som lever med en partner...

Nåja, middag och bio en annan kväll och barnvakt och träning i kväll helt enkelt.

Men ibland glömmer jag bort att jag har världens bästa pojkvän. Jag fick stiga upp till dukat bord, vi åt frukost tillsammans hela familjen med tända ljus i och så fick jag ett kuvert...

 

Behöver jag säga att det smäller högre än bio?! :-)

(Men det gäller fortfarande inte i kväll utan vi får ägna oss åt varann en annan kväll och det blir hur bra som helst!)

Noel vaknade med lite halsont och feber i dag så jag väntade mig en riktig sjukdag. I stället har han varit ganska pigg, nästan så jag misstänker simulering...
Hur som helst så tog vi en vända i det fina vädret till "Dödskallebacken". Albin somnade i vagnen nedanför backen så jag och Noel åkte, åkte, åkte och åkte. Gjorde några nya banor också. Det är ju så himla KUL!

Vilken överraskning!

Vilken mysig dag det blev i dag. Vi tog det lugnt på förmiddagen för att sen möta upp en annan ledig familj i bob-backen efter lunch. Vädret var verkligen åkvänligt med nysnö och lagom kallt.
Vi avslutade eftermiddagen med lite fika här hemma så jag och mamman i familjen fick prata av oss.

Medan jag höll på att duka fram middagen hör jag Noel säga: "Men mamma, han går!"
Och när jag tittade runt köksbänken så stod mycket riktigt Albin där och svajade. Han började visa lite, lite intresse i tisdags med att släppa nån centimeter och ta några små steg och i kväll känns han fullt gående. Han har dock inte kommit på knepet att resa sig rakt upp på golvet utan måste ta hjälp.

I morgon har Noels förskola stängt och vi funderade på vad vi ska hitta på. Vi hade busat och haft ett "moment" precis innan så jag sa lite skämtsamt:
- Vi kanske bara ska vara hemma och pussas och kramas hela dagen?
Han funderade en stund innan han svarade:
- Ett tag, men sen gör vi nåt annat, okej?

Ett tag tycker jag låter fantastiskt mysigt :-).

Letade efter Albins tandborste "överallt" utan resultat i morse. Trodde jag alltså.
Nu när jag lagade lunch och drog ut nedre spislådan insåg jag att jag inte letat där...
Men det som förbryllar mig än mer är vad som föranlett mitt svettband att ta sig dit från träningslådan i källaren?!

Kalasdags

Mycket tidigare än jag trodde har vi hamnat i kalasdilemmat. Min tanke var att hålla det borta från oss så länge som bara möjligt.
Jag har hört någonstans att ett lagom kalas är en gäst för varje år man fyller. Det skulle innebära 4 gäster när Noel fyller år nästa gång. Jag tror det skulle passa honom alldeles utmärkt eftersom han inte alls gillar att vara i centrum och bli uppvaktad, tvärtom.
Ja, det var alltså min plan.
Nu har Noel på kort tid blivit bjuden på kalas hos sina förskolekompisar. För två veckor sen var han på kalas hos en av killarna som han både pratar om och leker med mycket med på dagarna. Inget konstigt med det.
Men nu har han blivit bjuden till en tjej som jag knappt visste gick på han hans avdelning. Ingen han pratar om, eller leker med särskilt mycket skulle jag gissa. Hon hör till de lite äldre tjejerna.
De föräldrarna har helt enkelt gått på linjen att bjuda in hela avdelningen, med lappar hängandes på hyllorna. So far so good. Antingen bjuder man alla, helt öppet, eller så sköter man den diskret utanför förskolan.
Nu till dilemmat. Ska Noel gå på kalaset?  Hamnar han utanför om han INTE får gå på kalaset? Om han går, innebär det att vi måste "bjuda tillbaka" för att vara artiga och dessutom bjuda hela avdelningen?
Nedrans vad svårt! Eller gör jag en höna av en fjäder? Vill alla barn ha stora kalas?

Bättre sent än aldrig

Det här började jag skriva för att publicera på 10 årsdagen i höstas. Men nåt kom visst emellan och det föll i glömska. Men i helgen kom Andreas också på ett snabbt besök och jag funderade på om jag publicerat det eller inte. Det hade jag inte så några månader sent kommer det nu, kan väl knappast bli mindre fotbollsäsong än så här egentligen men...

Min storebrors smeknamn har under vår uppväxt varierat men kontentan har varit att jag är "Hermans lillasyrra". Jag kommer speciellt ihåg en gång när jag var ute och roade mig och det kom fram en kille och frågade om jag var "Hermans syrra?". Jag bekräftade detta och då sken han upp: "Jag är Kriströms brorsa!" Ha ha. Än idag vet jag faktiskt inte vad han egentligen hette, lika lite som han förmodligen hade en aning om vad jag hette. I perioder blev jag irriterad på det här och sa väl nån gång: "Jag heter faktiskt Malin". 

Men i det stora hela har jag innerst inne varit väldigt stolt över min storebror. Och stoltast var jag förstås hösten 2001 när Andreas var med och vann SM guld med Hammarby. Det var helt fantastiskt spännande och roligt att följa den säsongen och kunde ju inte avslutas på ett bättre sätt!

Till saken hör att min pappa har varit bajare sen han var en liten pojke. I stugan har vi inte hissat svenska flaggan utan Hammarbyflaggan när vi varit på plats. Det fanns även en period när Hammarbys "kampsånger" gick varma på bandspelaren, typ den HÄR. 

Tyvärr fick vi inte se matchen som avgjorde att de vann guldet. Då var det tydligen helt galet här på Söder har jag fått berättat för mig. Vi såg istället sista matchen i Sundsvall och körde sen vidare för att vara med på hyllningen. Ni kanske kan tänka er pappas ansiktsuttryck när vi stod på Medborgarplatsen (och senare inne på Kvarnen) där laget i hans hjärta, och hans son, hyllades av tusentals fans?! Tror faktiskt aldrig han har varit lyckligare varken förr eller senare.

"Herminator" som var smeknamnet ett tag, ha ha.

 Här kommer en liten tur i minnenas allé för intresserade.

"21 oktober 2001 har Hammarby en ny chans att säkra guldet. Tre poäng mot Örgryte är allt som krävs. Stämningen hemma på Söderstadion är på topp redan innan matchen, även om nervositeten är påtaglig. Även spelarna verkar tagna av stundens allvar, och i början av matchen gör Örgryte 0-1. Hammarby spelar sig dock tillbaka in i matchen, och i den 31:a minuten kvitterar den notoriske målskytten Andreas Hermansson. I den andra halvleken visar Hammarby mest vilja, och redan efter några minuter nickar Jonas Stark in 2-1 på ren kraft och jävlar anamma. När så publikens kelgris Kennedy Bakircioglu elegant lobbar in 3-1 exploderar Söderstadion i ett glädjerus. Men Hammarby vore inte Hammarby om det inte bjöds på spänning in i det sista, följdaktligen gör Örgryte 3-2 med en kvart kvar att spela. Hammarby håller dock ut, och för första gången är man SVENSKA MÄSTARE I FOTBOLL. Inga ord kan beskriva de glädjescener som utbryter, så här tar berättelsen slut. "

Hittade några klipp på Youtube som några entusiaster satt ihop.

Just det, det gick åt en hel del whisky under den här säsongen eftersom det infördes i släkten att ta en varje gång Andreas gjorde mål. Efter nån match vet jag farmor sa: "jag var för fan tvungen att ta en halv varje gång för att inte bli full".

Ett mål ifrån att även vinna skytteligan det året. Bra jobbat Andreas! 

Och du Andreas, du kanske skulle ha tagit Alexander Skardsgårds autograf när han tog din, kan nog bli värt en del... ;-). 

Tyvärr känns inte fotbollen som vad den har varit. Jag har ju av förklarliga skäl varit på de flesta arenor i Sverige och aldrig någonsin varit rädd för huliganer. Nu skulle jag inte ens drömma om att ta med min egen lilla huligan på en match. Tråkig utveckling.

Den här bilden cirkulerar på Facebook men bara måste dela med mig av den här ifall nån missat den :-).