Just nu gör jag mitt bästa med att:

Driva ett företag.

Tolka så mycket jag kan. 

Lära mig ett nytt yrke - vilket leder till 12-14 timmars arbetspass.

Tänker, och skriver på, en upphandling som ska vara inne i maj.

Översätter tolkprogram från Holland. 

Försöker få en familj med trotsig treåring att fungera så smidigt det går. 

Odla mitt intresse, dvs slutföra mina danskurser.

Träna.

Få till ett sexårskalas i morgon. 

Ja, och så har vi köpt en husbil och ska trixa med att sälja husvagnen.

Om den mer eller mindre konstanta huvudvärken kommer av stress?

Ja, jo... Det är väl möjligt. 

När man ska köpa vagn tjatas det alltid om att man ska ha en stor varukorg. 

Nu vet jag varför!

Liten sexåring är också ett alternativ...

Så arg!

Allt packat för att fylla upp husvagnen och bege oss ut på vårens premiärtur. Hela familjen är superpeppad. 

Då visar det sig att nån har varit och snott en grej som man sätter fast hjulet med när man kör så VI kan inte köra iväg.

Jag är tyvärr inte en bättre människa än att jag hoppas den personen får en jävla påsk.

Men, för att inte förstöra helgen helt var Mattias snabb och hyrde en stuga istället. 

Så förhoppningsvis får vi ett trevligt miljöombyte ändå. 

Denna lämning...

Alla som jobbar med mig vet om att jag har GOD marginal när jag lämnar barnen. Eftersom, får Albin för sig att han "vill inte" så är det liksom kört! 

Nu har det gått oväntat bra många gånger. 

Så kommer den då, morgonen när Albin vägrar, klockan tickar och min frustration växer till jag står och vrålar i hallen, innan jag får ut oss halvspringande med vagn och ihopknipet paraply vid halsen - ni som har gått med vagn o paraply i ösregn fattar. 

"Bra om jag skulle komma med-tunnelbanan" är ett minne blott. 

Även "den tunnelbanan måste jag med" kan jag glömma.

Så nu sitter jag på "skit, jag är sen-tunnelbanan" och känner att uppladdningen för den här 14-timmars arbetsdagen blev sådär...

Men, vi är friska i alla fall!